Här hittar du del 1

Här hittar du del 2

Dagen går och klockan börjar närma sig tre, men vid den tiden är det ju skiftbyte så vi får vänta tills halvfyra med undersökningen. Den visar iaf att inte heller den fjärde dosen gjort något och jag har fortfarande två cm kvar av tappen, får då veta att det inte är säkert att jag kommer få mitt dropp men som tur är så visar det sig att läkaren som haft hand om hela igångsättningen hittils är kvar och han vill köra på som han sagt tidigare.

Sen var det dags att sätta droppet, tror klockan var ungefär fem när det väl sattes. Sen togs det en lång ctg kurva och jag måste säga att jag tröttnade verkligen på att ligga där, i efterhand har jag fått veta att det både den 18:e och 19:e föddes det elva barn och det brukar i snitt ligga på fem-sex per dygn så personalen hade mycket att göra. Det var väl troligtvis därför jag låg där i 40min när jag skulle ta en kort ctg kurva, sen ringde jag på personalen och sa att jag inte orkade ligga kvar.

Efter det gick jag upp och tittade på tv en stund i väntrummet, sen tog jag ett par varv med gåbordet i korridoren då promenader var det enda som hjälpte som smärtlindring mot värkarna som vid det här laget var starka. Dags för ctg igen och jag höll på att bli vansinnig av att bli lämnad liggandes där igen med så starka värkar så jag knappt kunde ligga ner, larmade för att dom skulle ta bort den jäkla apparaten och när en undersköterska kom in låg jag med armen över huvudet och blundade och fokuserade allt vad jag kunde på min lilla bebis i magen för att härda ut värkarna. När hon då la handen på mig och frågade om jag sov trodde jag att jag skulle få ett frispel, Nej det gör jag verkligen inte snäste jag till eftersom hon rörde mig samtidigt som jag hade en värktopp.

När den lagt sig bad jag givetvis om ursäkt men det kändes som en ganska dum fråga när jag låg där med ihop knipna ögon och trodde jag skulle dö haha, okej riktigt så illa var det inte men jag ska erkänna att jag flera gånger under förlossningen kände att jag ville ge upp för det gjorde så ont. Aldrig tidigare har jag kännt så även att det gjorde riktigt ont när jag hade värkarna med Bella med, men jo denna gången tänkte jag tanken flera gånger men bestämde mig för varje värk att jag skulle härda ut bara en till.

Vid det här laget kände jag att jag inte kom upp ur sängen längre, undersökningen visade att jag nu "bara" hade 1 cm kvar av tappen och var 1cm öppen. Så det har ju hänt massvis här säger min barnmorska positivt, jag hade lite svårare att se det positiva i det hela då jag trodde att mina monstervärkar hade öppnat mig iaf till 7cm. Speciellt eftersom det hade gjort så ont och varit någorlunda regelbundna värkar ganska länge nu.

Underbara Michelle frågade om jag ville ha massage och hon satt länge och masserade svanken på mig med små cirkelrörelser, det var guldvärt och smärtan la sig mycket men värkarna fram i magen var det inget som hjälpte på. Många av er vet att jag allra helst ville föda helt utan smärtlindring denna gången med jag kände att det inte skulle gå, bad om akupunktur och barnmorskan skulle gå och hämta nålarna.

Under tiden hon var borta började Michelle få kramp i händerna och bad Jonny ta över masserandet, i ungefär samma sekund som han gjorde det bad jag Michelle ta över igen då Jonny inte alls masserade på samma sätt. Fick dåligt samvete och bad Jonny om ursäkt, lustigt vad man tänker emellanåt. Det tog en stund innan barnmorskan kom tillbaka igen och jag kände hur kroppen började krampa ihop till en liten boll precis som den gjorde under förlossningen med Bella, jag hade ingen kontroll längre och det kändes inte alls bra.

Jonny han bli vansinnig både en och två gånger innan barnmorksan kom in igen, men nålarna sattes. En i varje hand och fot och tre i huvudet, hade stora förväntningar på akupunkturen denna gången då den hjälpte så bra under Jadies förlossning men till min besvikelse och förtvivlan hjälpte det inte alls. Nålarna i händer irriterade mig bara för jag tyckte dom var i vägen och jag hade allra helst velat ta ut dom igen.

Det tog nu inte lång stund innan jag bad Michelle och Jonny larma på barnmorskan igen då jag kände att jag ville trycka på, jag sa flera gånger att dom måste ta bort droppet för jag kan ju inte krysta utan att vara öppen. Paniken började komma inom mig och det ändå jag kunde tänka var helvete vad jag kommer spricka! Även denna gången tog det en stund innan någon kom och Jonny frågade flera gånger om han skulle rycka ut droppslangen då han såg på mig vilken panik jag började få, även mina kramper skrämde väl upp honom. Jag vet att han tyckte det var det värsta han varit med om när jag började krampa ihop när Bella föddes.

När barnmorskan sen kom in hände det här

Jag: Du måste ta bort droppet, jag känner att jag ville trycka på nu och det kan jag ju inte om det är så mycket kvar.
Bm (undersöker mig): Du är fyra cm öppen så det har hänt grejjer här.
(Michelle går ut för att ringa min mamma och berätta läget då det kommer ta en stund när jag bara är fyra cm öppen)
Jag: Men vad ska jag göra jag kan inte hålla emot (benen och magen krampar för jag kämpar emot allt jag kan)
Bm: Jo då det kan du
Jag: (Avbryter henne i meningen och fullkomligt skriker): Huvudet kommer nu!
Bm: Nej (kollar snabbt mellan benen), jo det är bara att trycka på nu (så ber hon Jonny dubbel larma)

Enligt journalen:
Etablerade värkar - 20:26
Krystvärkar från- 20:29
Barnet föddes - 20:31

Behöver jag tala om att Michelle inte han in igen? Hon han nog knappt stänga dörren efter sig innan allt var över men det visst ju inte hon.

I samma sekund som barnet var ute försvann alla tankar jag haft om att spricka och istället halvsatte jag mig upp och frågade lite panikartat om allt var bra, kände att om det gick snabbt för mig och jag var chockad så var det inget emot hur det var för min nyfödda lilla älskling. Men jo allt var bra, Jonny tittade på mig och frågade om han skulle tala om vad det blev, självklart ville jag det och då berättar han att vi fått en liten pojke.

Efter vad som kändes som en hel evighet fast nog egentligen inte var mer än några minuter får jag upp min älskling på bröstet, tittar först på honom och sedan på Jonny och säger men visst är det en Harley och det var vi överens om.

Harley var som jag berättat tidigare ganska medtagen och det är väl inte så konstigt med tanke på vilken raketfart det gick i på slutet, men han mådde bra och det var allt som räknades. När han var ca tio minuter gammal öppnas dörren till förlossningssalen och Michelle kommer in, hon gapar och utbrister: Är du allvarlig, nej du skojjar med mig och tittar på oss allihop med frågade blick.

Barnläkaren kom och undersökte Harley och över lag såg det bra ut men han hade lågt blodsocker, kunde inte hålla värmen själv och hade lite problem med andningen. Jag var som vanligt pigg efter förlossningen och hoppade upp och kissade, barnläkaren tittade på mig precis som om jag vore helt från vettet och sa att det var starkt gjort efter det här. Barnmorskan bara skrattade åt mig som redan kissade utan problem och nu ville ut och ringa familjen.

Harleys blodsocker höjdes redan efter en matning, värmen löste vi med hud mot hud kontakt tillsammans med fyra vanliga filtar och en värmefilt. När vi sedan kom upp till bb räckte det med tre vanliga filtar, andningen redde han ut själv och andades precis som han skulle efter en timme. När halva natten sedan gått på bb räckte det med en varm och gosig filt vi köpt när han låg själv och inget extra när han låg hos mig, han klarar sig bra min lille plutt.

Jag måste säga att jag är nöjd med denna förlossningen, visst gick det lite fort men jag tror att det värsta var att precis ha fått höra att jag hade 6 cm kvar när jag kände krystvärkarna. Hade jag bara inte vetat det hade jag nog inte fått panik över att spricka osv, ja förresten jag sprack inget alls. Inte ens en liten reva och jag känner mig nästan helt återställd, har inte något ont alls just nu.

Efter att ha gått igenom nästan hela personalstyrkan var jag i alla fall jätte nöjd med barnmorskan jag fick när det väl var dags, samma barnmorska som förlöste mig med Bella och det kändes tryggt med henne. Emellanåt kände jag mig bortglömd eftersom allt tog så lång tid när vi larmade osv men det har ju sina förklaringar när det var så överbelagt på både förlossningen och bb.

Lite rörig berättelse kanske men den är mest för min egen skull, jag vill kunna gå tillbaka och läsa om jag glömmer något. Klockslag existerar knappt i slutet då allt gick så fort men det får ni stå ut med.