Har pratat med barnmorskan nu och fått reda på klockslagen i slutet på förlossningen, och jo visst fasen gick det lika fort som jag tyckte.

19:50 får akupunktur, livmodertappen kvar och jag är öppen 2cm. Det har alltså knappt hänt något sen droppet sattes.

20:25 jag är 4cm öppen, livmodertappen utplånad men huvudet står fortfarande högt i bäcken nedgången.

20:29 krystvärkar

20:31 Harley är född!

Kanske skulle sluta kalla honom grodan och säga blixten istället haha

Här hittar du del 1

Här hittar du del 2

Dagen går och klockan börjar närma sig tre, men vid den tiden är det ju skiftbyte så vi får vänta tills halvfyra med undersökningen. Den visar iaf att inte heller den fjärde dosen gjort något och jag har fortfarande två cm kvar av tappen, får då veta att det inte är säkert att jag kommer få mitt dropp men som tur är så visar det sig att läkaren som haft hand om hela igångsättningen hittils är kvar och han vill köra på som han sagt tidigare.

Sen var det dags att sätta droppet, tror klockan var ungefär fem när det väl sattes. Sen togs det en lång ctg kurva och jag måste säga att jag tröttnade verkligen på att ligga där, i efterhand har jag fått veta att det både den 18:e och 19:e föddes det elva barn och det brukar i snitt ligga på fem-sex per dygn så personalen hade mycket att göra. Det var väl troligtvis därför jag låg där i 40min när jag skulle ta en kort ctg kurva, sen ringde jag på personalen och sa att jag inte orkade ligga kvar.

Efter det gick jag upp och tittade på tv en stund i väntrummet, sen tog jag ett par varv med gåbordet i korridoren då promenader var det enda som hjälpte som smärtlindring mot värkarna som vid det här laget var starka. Dags för ctg igen och jag höll på att bli vansinnig av att bli lämnad liggandes där igen med så starka värkar så jag knappt kunde ligga ner, larmade för att dom skulle ta bort den jäkla apparaten och när en undersköterska kom in låg jag med armen över huvudet och blundade och fokuserade allt vad jag kunde på min lilla bebis i magen för att härda ut värkarna. När hon då la handen på mig och frågade om jag sov trodde jag att jag skulle få ett frispel, Nej det gör jag verkligen inte snäste jag till eftersom hon rörde mig samtidigt som jag hade en värktopp.

När den lagt sig bad jag givetvis om ursäkt men det kändes som en ganska dum fråga när jag låg där med ihop knipna ögon och trodde jag skulle dö haha, okej riktigt så illa var det inte men jag ska erkänna att jag flera gånger under förlossningen kände att jag ville ge upp för det gjorde så ont. Aldrig tidigare har jag kännt så även att det gjorde riktigt ont när jag hade värkarna med Bella med, men jo denna gången tänkte jag tanken flera gånger men bestämde mig för varje värk att jag skulle härda ut bara en till.

Vid det här laget kände jag att jag inte kom upp ur sängen längre, undersökningen visade att jag nu "bara" hade 1 cm kvar av tappen och var 1cm öppen. Så det har ju hänt massvis här säger min barnmorska positivt, jag hade lite svårare att se det positiva i det hela då jag trodde att mina monstervärkar hade öppnat mig iaf till 7cm. Speciellt eftersom det hade gjort så ont och varit någorlunda regelbundna värkar ganska länge nu.

Underbara Michelle frågade om jag ville ha massage och hon satt länge och masserade svanken på mig med små cirkelrörelser, det var guldvärt och smärtan la sig mycket men värkarna fram i magen var det inget som hjälpte på. Många av er vet att jag allra helst ville föda helt utan smärtlindring denna gången med jag kände att det inte skulle gå, bad om akupunktur och barnmorskan skulle gå och hämta nålarna.

Under tiden hon var borta började Michelle få kramp i händerna och bad Jonny ta över masserandet, i ungefär samma sekund som han gjorde det bad jag Michelle ta över igen då Jonny inte alls masserade på samma sätt. Fick dåligt samvete och bad Jonny om ursäkt, lustigt vad man tänker emellanåt. Det tog en stund innan barnmorskan kom tillbaka igen och jag kände hur kroppen började krampa ihop till en liten boll precis som den gjorde under förlossningen med Bella, jag hade ingen kontroll längre och det kändes inte alls bra.

Jonny han bli vansinnig både en och två gånger innan barnmorksan kom in igen, men nålarna sattes. En i varje hand och fot och tre i huvudet, hade stora förväntningar på akupunkturen denna gången då den hjälpte så bra under Jadies förlossning men till min besvikelse och förtvivlan hjälpte det inte alls. Nålarna i händer irriterade mig bara för jag tyckte dom var i vägen och jag hade allra helst velat ta ut dom igen.

Det tog nu inte lång stund innan jag bad Michelle och Jonny larma på barnmorskan igen då jag kände att jag ville trycka på, jag sa flera gånger att dom måste ta bort droppet för jag kan ju inte krysta utan att vara öppen. Paniken började komma inom mig och det ändå jag kunde tänka var helvete vad jag kommer spricka! Även denna gången tog det en stund innan någon kom och Jonny frågade flera gånger om han skulle rycka ut droppslangen då han såg på mig vilken panik jag började få, även mina kramper skrämde väl upp honom. Jag vet att han tyckte det var det värsta han varit med om när jag började krampa ihop när Bella föddes.

När barnmorskan sen kom in hände det här

Jag: Du måste ta bort droppet, jag känner att jag ville trycka på nu och det kan jag ju inte om det är så mycket kvar.
Bm (undersöker mig): Du är fyra cm öppen så det har hänt grejjer här.
(Michelle går ut för att ringa min mamma och berätta läget då det kommer ta en stund när jag bara är fyra cm öppen)
Jag: Men vad ska jag göra jag kan inte hålla emot (benen och magen krampar för jag kämpar emot allt jag kan)
Bm: Jo då det kan du
Jag: (Avbryter henne i meningen och fullkomligt skriker): Huvudet kommer nu!
Bm: Nej (kollar snabbt mellan benen), jo det är bara att trycka på nu (så ber hon Jonny dubbel larma)

Enligt journalen:
Etablerade värkar - 20:26
Krystvärkar från- 20:29
Barnet föddes - 20:31

Behöver jag tala om att Michelle inte han in igen? Hon han nog knappt stänga dörren efter sig innan allt var över men det visst ju inte hon.

I samma sekund som barnet var ute försvann alla tankar jag haft om att spricka och istället halvsatte jag mig upp och frågade lite panikartat om allt var bra, kände att om det gick snabbt för mig och jag var chockad så var det inget emot hur det var för min nyfödda lilla älskling. Men jo allt var bra, Jonny tittade på mig och frågade om han skulle tala om vad det blev, självklart ville jag det och då berättar han att vi fått en liten pojke.

Efter vad som kändes som en hel evighet fast nog egentligen inte var mer än några minuter får jag upp min älskling på bröstet, tittar först på honom och sedan på Jonny och säger men visst är det en Harley och det var vi överens om.

Harley var som jag berättat tidigare ganska medtagen och det är väl inte så konstigt med tanke på vilken raketfart det gick i på slutet, men han mådde bra och det var allt som räknades. När han var ca tio minuter gammal öppnas dörren till förlossningssalen och Michelle kommer in, hon gapar och utbrister: Är du allvarlig, nej du skojjar med mig och tittar på oss allihop med frågade blick.

Barnläkaren kom och undersökte Harley och över lag såg det bra ut men han hade lågt blodsocker, kunde inte hålla värmen själv och hade lite problem med andningen. Jag var som vanligt pigg efter förlossningen och hoppade upp och kissade, barnläkaren tittade på mig precis som om jag vore helt från vettet och sa att det var starkt gjort efter det här. Barnmorskan bara skrattade åt mig som redan kissade utan problem och nu ville ut och ringa familjen.

Harleys blodsocker höjdes redan efter en matning, värmen löste vi med hud mot hud kontakt tillsammans med fyra vanliga filtar och en värmefilt. När vi sedan kom upp till bb räckte det med tre vanliga filtar, andningen redde han ut själv och andades precis som han skulle efter en timme. När halva natten sedan gått på bb räckte det med en varm och gosig filt vi köpt när han låg själv och inget extra när han låg hos mig, han klarar sig bra min lille plutt.

Jag måste säga att jag är nöjd med denna förlossningen, visst gick det lite fort men jag tror att det värsta var att precis ha fått höra att jag hade 6 cm kvar när jag kände krystvärkarna. Hade jag bara inte vetat det hade jag nog inte fått panik över att spricka osv, ja förresten jag sprack inget alls. Inte ens en liten reva och jag känner mig nästan helt återställd, har inte något ont alls just nu.

Efter att ha gått igenom nästan hela personalstyrkan var jag i alla fall jätte nöjd med barnmorskan jag fick när det väl var dags, samma barnmorska som förlöste mig med Bella och det kändes tryggt med henne. Emellanåt kände jag mig bortglömd eftersom allt tog så lång tid när vi larmade osv men det har ju sina förklaringar när det var så överbelagt på både förlossningen och bb.

Lite rörig berättelse kanske men den är mest för min egen skull, jag vill kunna gå tillbaka och läsa om jag glömmer något. Klockslag existerar knappt i slutet då allt gick så fort men det får ni stå ut med.

Del 1 hittar du här

När vi kommer in för morgonkontrollen den 18:e september får jag reda på att läkaren vill sätta igång mig, jag som varit orolig över infektionsrisken och velat bli igångsatt från start blir självklart överlycklig och ordnar direkt med barnvakt och ringer Michelle som åkte hem på kvällen den 15:e då inget hände. Vi bestämde att jag ringer henne när det väl händer grejjer så hon slipper vara med när allt står still, jag tror inte det går beskriva med ord hur lycklig jag var när läkaren sa att vi kör igång nu.

I flera dagar har vi nu fått olika bud från olika läkare, den ena hade inte väntat en dag länge än v36+0 medans en annan sa ja kanske på måndag (v36+1) men det får vi se då. Anledningen till att jag varit så hemskt orolig är att Jonny skulle haft en till bror men tyvärr dog han av infektionen som Jonnys mamma drog på sig när hon fick gå för länge med vattenavgång, Jonnys mamma var nära att stryka med också och även faster och kusin till Jonny höll på att stryka med av infektion pga detta.

Vi började iaf med en dos med gel för att få livmodertappen att utplånas då det var väldigt mycket kvar och jag knappt var något öppen, första dosen hjälpte lite medans andra dosen inte hade gjort något alls. Jag fick massa sammandragningar och det brände i hela mitt underliv samtidigt som det tryckte nått enormt neråt, läkaren bestämde att jag skulle få en dos till vid 23:30 på kvällen om det behövdes och om det inte skulle behövas skulle jag få sova under natten för att sedan sätta värkstimulerande dropp dagen efter.

23:30 kommer samma barnmorska som jag bett om att inte ha in, först frågar hon mig om jag har mycket sammandragningar och jag svarar att dom knappt känns och kommer jätte oregelbundet. Då frågar hon om jag vill ha bricanyl för att stoppa det så jag kan sova, jag trodde knappt mina öron när hon frågade det. Här har jag velat bli igångsatt i flera dagar, säger att dom knappt känns och hon frågar mig om jag vill stoppa det! Nej självklart inte svarar jag.

Då frågar hon mig om jag brukar vara vaken sent och titta på tv osv innan jag somnar, ja svarar jag lite frågande. Ja vill du ha något att sova på eftersom du har svårt att somna svarar hon då, nej säger ja jag brukar som sagt vara vaken vid den här tiden men däremot vill jag ju ha gelen om det behövs en gång till.

Till svar får jag att hon inte tycker det är en bra idé, men jag stod på mig och sa att läkaren sa ju faktiskt det och hon kunde väl ändå undersöka mig och kolla om något hänt. Ja det gick hon ju med på, undersökningen visade som jag skrev ovan att inget hade hänt. Ja jag vet inte vad du tycker säger hon då men jag skulle ju vilja ge dig en dos till, ni kanske börjar förstå nu varför jag absolut inte vill ha denna barnmorskan.

Sagt och gjort jag får en tredje dos och somnar sedan trots den brännande känslan, klockan två på natten kommer sedan den virriga barnmorskan in igen. Jag glömde visst ge dig ditt antibiotika säger hon och jag var inte förvånad, eftersom jag nu var inlagd och själva igångsättningen börjat hade jag en nål på handleden där antibiotikat skulle sprutas in istället för tabletter. Det tog ca fem minuter varje gång och under hela tiden sitter människan och gäspar nått enormt och verkar helt ointresserad av det hon gör.

Visst så roligt är det inte att spruta in antibiotika och man kan vara trött när man jobbar natt men jag står iaf inte och gäspar framför mina boende, tvärtom är jag glad och pigg när någon larmar på mig eller jag går mina rundor. Jag tycker det hör till att man kopplar bort sin trötthet när man är hos en boende/patient. Efter att jag fått mitt antibiotika somnade jag om och sov till klockan sex på morgonen ungefär och kände mig riktigt utvilad trots att jag var vaken lite mer än ett dygn dagen innan.

På morgonen den 19:e september får jag träffa läkaren igen och undersökningen visar att det faktiskt hänt lite nu igen, det är fortfarande en bit kvar av tappen men varje steg åt rätt håll gör ju att man inte helt tappar hoppet. Läkaren sa att vi kunde sätta värkstimulerande dropp redan nu men att vi för min skull tar en dos med gel till för att se om vi kan få bort lite mer av tappen, klockan tre är det sen dags för droppet hur gelet än har värkat.

Nu får ni snällt vänta på del 3

Jag gör som vanligt och tar med allt från start även om det inte hände mycket dom första dagarna

Torsdag den 15/9: Vattnet går klockan 05:09 och jag ropar på Jonny för att han ska hjälpa mig då det precis som med Jadie kom en hel flod, att säga att det inte alls är som på film och att det bara sipprar lite är bara bullshit. Det var vatten på hela madrassen, golvet och pyjamasen kan jag tala om, i vilket fall som helst undrar Jonny vad det är när jag ropar och jag berättar läget. Till svar får jag: Ah men va fan (tänk er lite ynklig inte nu igen ton haha).

Ringer först Michelle eftersom hon ska vara med under förlossningen och frågar om hon vill vänta med att komma med tanke på att det gick segt efter vattenavgången med Jadie, eller om hon vill komma på en gång då det ju faktiskt kan smälla till. Tillsammans bestämde vi att hon skulle komma på en gång och medans vi väntade på henne gick Jonny och la sig och sov en stund till. Själv ringde jag förlossningen, åt frukost och kollade bb väskan en sista gång innan Michelle kom och vi åkte in.

Vi kom in till förlossningen vid 07:44 och fick träffa en barnmorska som inte riktigt blev min favorit om man säger så, vi gjorde ett ctg (där hon glömde trycka på utskriftsknappen), ultraljud, tog temp och kände så huvudet låg nedåt. Sen kommer barnmorskan och säger att dom har ordnat ett rum till mig på förlossningen, det var här jag började protestera då barnmorskan jag pratat med i telefon sa att jag skulle få åka hem om allt så bra ut vilket det gjorde. Sen kan ju ingen tvinga kvar mig då jag frivilligt kan åka hem emot doktorns råd, men enligt denna barnmorskan fick jag inte det heller.

Det märktes tydligt att hon inte var nöjd med att jag skulle hem, inte bara jag reagerade på detta utan även Jonny och Michelle. Men tillslut blev det som jag ville ändå, när vi går ut från förlossningen kommer hon springandes efter oss och säger att jag aldrig fick mina antibiotika tabletter och det hade hon ju helt rätt i. Jag går efter henne för att följa med in och ta dom men hon stänger dörren mitt framför näsan på mig och jag blir då utelåst, efter en kort stund ser jag henne gå in i undersökningsrummet och kommer ut som ett frågetecken därifrån och börjar leta efter mig. Men det kunde hon ju gott göra då hon stängde ute mig, hon kom väl på sig själv efter en stund för sen öppnade hon dörren åt mig och gav mig tabletterna.

Redan här kände jag att detta inte var barnmorskan för mig, för det första bestämmer jag själv om jag vill stanna eller inte och vill absolut inte ha några sura miner och personlighetsförändringar på personalen för det. Och för det andra kändes det väldigt osäkert eftersom hon var så virrig nu ville jag inte ens veta hur det skulle vara under förlossningen, säkert en jätte bra bm egentligen men som sagt hon passade inte mig.

Klockan två var det dags för kontroll igen och jag talade då om att jag inte ville ha den förra barnmorskan, lätt ordnat då man har rätt att byta om det inte känns bra och jag hoppades på att hon ändå inte var i tjänst när det väl var dags. På kontrollen var det dags för ctg, temp och blodtrycks kontroll igen och sen var jag fri att åka hem tills nästa kontroll som var klockan nio på kvällen.

Fram till söndagen den 18:e september var det kontroller två gånger om dagen och sedan hemgång, men beroende på vilken läkare som var i tjänst just då så var det många gånger jag fick "strida" för att få åka hem igen.

Känner att det blir så mycket text så jag avslutar del 1 av förlossnings berättelsen och återkommer senare med del 2.

Min förlossningsberättelse börjar ju några dagar innan själva förlossningen.

Tisdagen den 16 februari: fick jag åka in till förlossningen för jag hade sån hemsk huvudvärk och eftersom jag haft högt blodtryck nu ville dom kolla så det inte var havandeskapsförgiftning. Väl där inne sa dom att huvudvärken berodde på att allt vatten i min kropp gjorde att det tryckte mot hjärnan och ända sättet att få bort det var att förlossningen startade. Jag skulle ringa tillbaka om det blev värre eller om jag inte stod ut så skulle vi
prata om en igångsättning.

Onsdagen den 17 februari: ringde jag förlossningen igen på kvällen för jag kände att jag inte orkade med huvudvärken längre, den var verkligen grotesk och tog all energi ifrån mig och inte kunde jag sova på nätterna heller. Sköterskan jag pratade med då sa att jag var tvungen att prata med min bm först om en igångsättning
och att jag skulle ringa henne dagen därpå.

Torsdagen den 18 februari: ringde jag marie min bm och berättade vad dom hade sagt på förlossningen
och hon ordnade då en tid till mig på fredagen.

Fredagen den 19 februari: kollade vi alla mina värden hos marie min barnmorska och mitt blodtryck hade fortsatt att stiga, jag frågade då om hon inte kunde göra en hinnsvepning på mig så jag slapp en igångsättning.
Hon tyckte det verkade som en bra idé och frågade läkarn om det var okej. Det var det så jag fick min hinnsvepning och hade starka sammandragingar hela dagen, men värre än så blev det inte så vid två tiden på natten kunde jag äntligen somna väldigt besviken.

Lördagen den 20 februari: vaknade jag vid 05:30 och skulle gå upp på en kisspaus sen tänkte jag fortsätta sova. När jag försökte vända mig ur soffan trodde jag att jag kissade ner mig. underbart att vara gravid tänkte jag och försökte vända mig igen och det kom ännu mer ''kiss''. Men va fasen då tänkte jag att man inte ens kan hålla tätt när man försöker vända sig, gjorde då ett sista och lyckat försök att vända mig åt rätt håll i soffan så jag kunde komma upp och då kom det lika mycket till, tänkte då för mig själv att det är helt omöjligt att det kan va så mycket kiss eftersom jag var uppe bara någon timme tidigare på toa. först då tändes ett ljus och jag fattade att vattnet hade gått. In snabbt som fasen med mina dyngsura byxor på toaletten med vattnet fortfarande rinnande mellan bena. Splosh sa det när jag drog ner dom och det var översvämning på toalett golvet. Ropade på Jonny ett par gånger och sedan svarade han suckande ja? Mitt vatten har gått ropar jag och Jonny svarar helt klarvaken vad gör vi nu då? Svarar då att du kan ju börja med att ge mig ett par torra trosor och byxor sen ska jag ringa Michelle. Ringde och väckte Michelle och berättade om vattnet så bestämde vi att hon skulle komma hit på en gång eftersom det kunde sätta igång rätt fort för jag hade redan börjat få lite molvärk. Ringde sen mamma och sa att hon inte behövde komma hit på dagen och sedan pappa och sa att jag inte kunde va husvakt. Sen ringde jag äntligen förlossningen och dom sa att jag skulle komma in på kontroll.

När vi sedan kom in hade jag regelbundna värkar var sjätte minut men dom var väldigt mesiga så jag ville åka hem igen. Sköterskan där inne trodde det skulle ta fart under dagen men jag fick ändå en ny tid klockan nio morgonen efter i fall det skulle stanna av bara för att kontrollera så det inte blev någon infektion eftersom vattnet gått. Åkte hem igen och hade värkar under hela dagen men ena stunden var dom super starka och gjorde jätte ont men oregelbundna och i nästa stund var dom regelbundna på tre till fyra minuter men mycket svagare så det var ingen idé att åka in.  Så höll det på hela dagen och jag blev bara mer och mer besviken på att inget hände men att det ändå skulle göra så himla ont emellanåt. Vid tolv på natten kom Michelle på att det kunde vara en bra idé att skotta fram bilen och lite så om det skulle sätta igång på natten så gick vi ut och gjorde det sen tog vi ett parti fia innan vi vid ett tiden gick och la oss. Vaknade en gång i timmen av en super stark värk ända till klockan 5 på morgonen och efter den en gång i halvtimmen men lyckades somna om emellan dom hela tiden.

Söndagen den 21 februari: När klockan sedan ringde vid halv åtta och det var dags att gå upp trodde jag att jag skulle börja gråta eftersom det inte kommit igång. Började göra oss iordning och runt kvart över åtta kände jag hur värkarna började tillta i styrka men vågade ändå inte hoppas när vi sedan satt i bilen på väg till förlossningen för kontrollen kände jag att värkarna var starka och regelbundna så det berättade jag när jag kom in till förlossningen. Sköterskan Maria Mosskull skulle ta ett ctg och för att se så allt var bra men det gick inget vidare för Det for runt som fasen i magen och hon kunde inte förstå hur eftersom bebis var fixerad.
Men eftersom jag hade så pass regelbundna värkar bestämde hon sig för att undersöka mig och sätta elektrod på bebis huvud för jag kände att det inte var någon idé att åka hem igen. När hon gjorde undersökningen blev hon lika förvånad som jag för då var jag sju cm öppen, trodde aldrig det eftersom jag bara var öppen två cm när jag blev inskriven med Arabelle men sen gick ju allt fort. Hon satte iaf en elektrod på huvudet och allt var prima ballerina, bebis hade det nästan lite för bra för att snart vara på väg ut sa hon :) Maria frågade mig om jag hade jätte ont eller bara ont, jätte ont svara jag då. Jaha för det visar du inte säger Maria. Då skrattar Jonny lite och säger men det visar hon aldrig så vill du veta om hon har ont är det ingen idé att titta på henne.
Byte sedan om till sjukhuskläder och blev strax liggandes i sängen för då orkade jag inte gå med värkarna längre. Bad om lustgasen för jag ville testa men berättade att jag inte ville ha för mycket eftersom jag hade så mycket blackouts på Arabelles förlossning, så vi började med en väldigt låg dos men jag bad snabbt Maria att sänka ännu mer för jag blev väldigt yr ändå. Så hon sänkte och frågade om det verkligen hjälpte för nu fick jag nästan ingenting men det räckte gott och väl tyckte jag. Efter ett tag bad jag henne dock att höja pytte lite men inte för mycket och sedan satte hon antibiotika dropp på mig för det ska man ha fyra timmar innan förlossningen om man har haft vattenavgång mer än 18 timmar innan. På första handen sprack det så hon fick testa på andra och då lyckades det. Vid den här tiden kunde jag fortfarande skratta och skojja lite mellan värkarna och frågade Jonny om han inte skulle ha lite lustgas för han såg väldigt blek ut. Underbara Jonny hjälpte mig sedan med lustgasen eftersom det spände så i händerna när jag hade nålar i bägge två.

Fick sedan akupunktur på magen som hjälpte jätte bra på ena sidan men andra sidan han det inte hjälpa på för nålarna hann bara sitta i någon minut. Maria gick ut en stund för att lämna oss ifred men jag bad ganska snabbt Michelle att ringa efter henne för nu kände jag att det inte gick att hålla emot så länge till och jag ville krysta.
klockan 10:47 började mina krystvärkar och Maria förklarade lungt precis hur jag skulle göra för hon skulle hålla emot huvudet ena värken för att jag inte skulle spricka så mycket.  Sedan var det bara tt krysta, tre krystvärkar senare klockan 10:52 Föddes Jadie. Underbara Michelle fångade allt på film. Det tog en stund innan jag fick upp henne på magen men Michelle skvallrade om att det var en flicka, Jadie hade nämligen navelsträngen runt både benet och halsen så dom var tvugna att få loss henne från det. Hennes navelsträng var dubbelt så lång som dom brukar vara så  det förklarade att hon kunde snurra runt fast hon var fixerad. Efter en kvart eller så ville jag gå upp och kissa och både Maria och undersköterskan tittade på mig och frågade om jag var säker, ja svarade jag det är väl bara dumt att ligga kvar här när jag är pigg. Så då gick jag upp och det gick att kissa på direkten sedan gick jag ut och ringde mamma, denna gången slapp jag skäll för att jag var uppe och sprang för tidigt för mamma vet ju att hon inte kunde göra nått åt det ändå.

När jag kom in igen såg en sköterska mig och sa herre gud är du redan uppe och springer du är inte dålig du.
När jag kom in på rummet vägde vi och mätte Jadie 3360g lätt och 49 cm kort var hon min lilla guldklimp.
Frågade hur länge vi behövde stanna och då sa dom att eftersom jag inte han att få antibiotika tillräckligt länge var vi tvungna till att stanna två dygn för att kolla Jadies andning för det var risk för lunginflammation. Jag hade jätte gärna åkt hem samma dag men det är klart man stannar när det gäller Jadies hälsa. Förlossningen var helt underbar och jag vill tacka Maria för att hon gjorde det till en så fantastisk upplevelse,  utan henne hade det inte blivit detsamma. Och tack Michelle för att du ville var med och filma.

Tiden på bb: Allt var bara hemskt hade redan innan bestämt att jag skulle pumpa ut och ge på flaska eftersom Arabelle inte fick i sig någon mat i början och jag behöver veta hur mycket Jadie får i sig annars mår jag jätte dåligt och är orolig hela tiden, men på bb envisades dom med att jag skulle amma. Så tills hon var ett och ett halvt dygn satt jag och ammade fast Jadie inte kunde suga rätt och det gjorde jätte ont. Jag var helt säker på att hon inte fick i sig tillräkligt. På andra kvällen där inne kom en helt underbar sköterska på kvällen som självklart tyckte jag skulle få en pump om jag ändå skulle pumpa ut hemma så jag slapp oroa mig och det visade sig att jag hade helt rätt, jag har inte tillräkligt med mjölk denna gången heller så Jadie har inte fått i sig tillräckligt med mat hon heller. Men jag skulle inte ge tillägg ändå tyckte dom på natten utan vänta till dagen efter. På dagen sa jag sedan att jag ville ge tillägg för hon bör äta 20ml varja gång men efter 40 min pumpande varje gång fick jag bara ut mellan 2-4ml Men då envisades dom med att jag skulle amma igen men jag vägrade fick inte heller ge tillägg förrens vi träffat läkaren. När vi träffade läkaren bestämde vi att jag skulle pumpa ut så mycket jag kunde och sedan ge resten tillägg och det har gått jätte bra. Man märker stor skillnad på hur mycket mer vaken och med Jadie är nu när hon blir mätt.  Men jag är väldigt besviken på personalen på bb som inte bara lyssnade på en gång när jag kände själv att hon fick för lite men nu är vi hemma och allt är jätte bra. Lilla Jadie ligger och myser med Jonny och jag ska strax ge henne lite mat.

Lägger upp lite bilder senare ikväll

Kan börja med och berätta att jag var helt galen sista veckan innan Arabelle föddes,
Jag testade alla knep för att sätta igång förlossningen, jag sprang i trappor, putsade fönster,
åt en hel färsk annanas (det blev så stark så läpparna började blöda på mig men jag gav inte upp förrens hela var slut) Åt röd chilli med habanero och tabasco, hade sex tre gånger i rad och avslutade med att ligga kvar i sängen 20 min i någon konstig jävla ställning med en kudde under rumpan, jag drack kanel the. Ja jag testade verkligen allt, inget fick förlossningen att sätta igång men alla jag känner fick sig ett gott skratt åt hur jag bar mig åt och jag har skrattat rätt mkt själv åt det nu i efterhand. Tillslut gav jag upp, ja tänkte att nu skiter jag i det här det blir inget barn i år så jag bestämde med jessie att vi skulle spela bingolotto och bara vara almänt tantiga.

Så kom dagen den 12april och där satt vi (jag, jessie, johan och jonny) som värsta pensionererna och spelade bingolotto. Påsk special dessutom så det höll på ända till tolv, efter andra bingot fick jag en konstig känsla i magen och sa till jessie shit jag tror jag har fått värkar.  Det gjorde inte ett dugg ont men jag kände inte igen känslan.
Forsatte i alla fall att spela bingo och vi vann hundra kronor på ena lotten, haha inte mkt att hurra för 25 kronor var. ringde pappa efter bingot och sa att det kanske är dags inatt, jaha säger pappa men du får vänta tills i morgon för jag dricker whisky nu så jag kan inte köra inatt. Kände lite smått hur jag fick panik men jessie lugnade ner mig och sa att dom gärna körde in mig om det skulle behövas mitt i natten. Vid ett tiden på natten var det i alla fall dags för jessie och johan att åka hem, och dags för oss att sova. Det hade inte hänt något mer under kvällen bara den lustiga känslan i magen, inget ont eller nått. Så jag tänkte det kommer nog ingen bebis inatt heller men tji fick jag för det dröjde inte länge efter att jag lagt mig som det började göra ont.

Kunde inte sova men tyckte jag kunde stå ut, frammåt fyra tiden gjorde det skit ont. Ringde Jessie... men inget svar, fan dom sover nog. och jag kände att jag fick lite smått panik igen. Vet att jag hade kunnat ringa mormor men ville inte tvinga upp henne så hon hade blivit stirrig och kört ihjäl sig på vägen till oss från forserum.
Klockade värkarna en stund och det var tre minuter emellan så jag ringde förlossningen och dom sa att jag kunde komma in.  Berättade då att vi inte hade någon som kunde köra, men då sa tanten till mig att ta en taxi.
Egentligen borde dom erbjudit oss en sjuktaxi men icke då bitterfittan va helt störd (kommer till vrf sen)
Väckte jonny och sa att vi måste åka in nu, mmm säger han och fortsätter sova, hallå vi ska in nu säger jag.
Då svara jonny okej men ring förlossningen först, det kanske inte är på riktigt men när jag förklarade för honom att jag redan ringt så blev det en jävla fart på hon om upp ur sängen. Sa att han måste ringa taxi, när han gjorde det sa dom på taxibolaget att det tar nog en timme eller nått för det är många som åker taxi nu på påsken,
Jonny berättade då att vi skulle in till förlossningen och då flyttade han oss före i kön så taxin kom efter en kvar.
När vi kommer in så tas vi emot av bitterfittan, hon sätter på ctg som jag får ligga med ett tag, sedan säger hon men lilla gumman du har inga värker. Då blev jag skit förbannad (sa inget till henne) det vet väl för fan inte hon, bara för att jag inte skriker och gråter när jag har ont och ctg:n inte registrerade värkarna så har hon ingen rätt att tala om för mig vad jag känner och inte känner. Sedan skulle hon undersöka mig och ryckte då tag i mina byxor och sa ta av dom, jonny som satt med blicken rakt mellan benen på mig tog upp en tidning och började vissla och tyckte det var almänt obehagligt att vara där inne. Hon frågade inte om jonny ville gå ut eller nått och inte visste hon heller att det var min pojkvän han hade lika gärna kunnat va en kompis elle min bror eller nått. Sedan gav hon mig en alvedon och sa åk nu hem och sov här blir det ingen bebis på ett tag. När jag kom ut var jag skit förbannad ringde och väckte pappa och frågade om han hade sovit tillräckligt så han var nykter och kunde köra. Pappa trodde det var dags att åka in men förklarade då att det var dags att åka hem, han hade inte varit uppe länge kvällen innan så han kom och hämtade oss. sen sa han att jag skulle ringa om jag behövde åka in igen.

Jag tog min jävla alvedon men hade så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Den ena värken kunde jag bara sitta ner på, nästa var jag tvungen att ligga på sidan och en var jag tvungen att hoppa runt på tå och så växlade det hela tiden. Var hemma ungefär en timme innan jag åkte in igen, och hela den timmen pratade jag med min mamma i telefon, Hon skrek lite på mig och sa till mig att jag skulle ringa pappa på en gång så han fick skjutsa in mig igen för det blev bara värre och värre hela tiden. Men envis som jag var sa jag att jag aldrig mer skulle åka in dit, för kärringen kommer bara skicka hem mig igen ändå. Efter mkt skäll gick ja tillslut med på att ringa pappa eftersom mamma hotade med att ringa honom själv så han fick släpa med mig till förlossningen om jag inte gjorde som hon sa. Gick ut på parkeringen och tog en cigg medans jag väntade på pappa och då sticker PS ut huvudet från balkongen och är skit glad och frågar vart vi sak, in och föda barn svarar jag och lyckas klämma till ett litet skratt, Ps blir då lite chokad och säger okej då ska ja inte störa sen går han in igen. När pappa kommer hoppar jag in i bilen och lyckas prata rätt normalt igen. Utanför dörren in till förlossningen får jag en till värk och jonny försöker vara gullig och lägger handen på min axel för att trösta mig lite, Som vanligt när jag har ont vill jag bara vara för mig själv och slår bort hans hand och skriker rör mig för helvete inte, pappa skrattade lite sen gick vi in. När vi kom in var det som tur var en ny barnmorska som var där, hon var helt underbar. Fick en ctg apparat påsatt ännu en gång och denna gången registrerade den mina värkar. Dock inte så starka och jag var inte öppen mer en två centimeter (ska vara fyra för att vara inne i aktiv förlossning, och när man är öppen tio är det dags att krysta) och jag hade två centimeter kvar av livmodertappen (den ska va helt borta).
egentligen ville dom skicka hem mig igen men jag hade så högt blodtryck så dom vågade inte det, utan behöll mig för att kunna hålla lite koll på det. Blev väldigt lättad över att få stanna kvar, så jag gick ut och tog en cigg och vinkade hej då till pappa. Ringde till mamma och berättade att jag fick stanna och hon trodde då att ikväll någon gång blir det bebis. Efter ett tag blev det jätte jobbigt med värkarna igen och jag hoppade runt på tårna satt och vaggade och höll på med allt möjligt konstigt för att lindra värkarna lite. Försökte flera gånger att kissa men varje gång jag slappnade av fick jag en värk så allt bara låste sig. tillslut la jag mig ner på sidan och kunde inte resa mig igen för det gjorde så ont, jonnys försökte få mig att be om lustgas eller någon annan bedövning men han lyckades inte så bra med det. Eftersom alla sagt att det skulle ta så lång tid när det var första barnet så kom min envisa sida fram igen och jag vägrade, jag gav mig fan på att om jag skulle ligga där i sjutton timmar till så kunde jag hålla ut innan jag tog bedövning. Jonny stal min klocka och skulle ringa eftersköterskorna så dom kunde övertala mig att ta bedövning men då fick jag ännu ett raseriutbrott och skrek lite på honom. Då fick jag tillbaka min klocka igen men han fortsatte tjata.

 När barnmorska kom in efter ett tag tyckte hon det var dags för lustgas eftersom jag hade så ont.  Och jag gick motvilligt med på att ta den, hon sa att jag skulle börja andas i masken innan värken kom för att det skulle ge störst effekt (hur fan känner man inan värken kommer?!?)
Lustgasen gjorde mig bara illamående men jag tänkte att det är väl jag som andas fel eftersom det inte hjälper.
vid det här laget har jag så ont att jag bara vill hålla jonny i handen och eftersom han känner mig och vet att han inte ens får röra mig i vanliga fall när jag har ont så förstår han att nu är det illa, Jonny började gråta för jag hade så ont och han kunde inte göra något, så han gick in på toaletten för han tyckte det var pinsamt om barnmorskorna skulle se att han grät så där låg jag ensam. Efter en liten stund kommer barnmorskan in igen och knackar mig på axeln och säger men lilla gumman jag ser ju att lustgasen inte hjälper vrf säger du inget?
Jag ryckte lite på axlarna, och hon fråga då om jag ville ha epidural. Hade bestämt mig långt innan förlossningen att jag inte ville ha det men eftersom det gjorde så ont sa jag ja ändå. Hon började då ställa massa frågon som hon var tvungen att veta, kommer knappt ihåg hälften av frågorna för jag kunde bara tänka på smärtan så jag fick blackouts hela tiden. Tydligen så svarade jag inte alls på många av frågorna men vissa kommer jag ihåg. Dels var det om jag blivit opererad förrut, först svarade jag ja eller nej eller kanske. haha tror inte hon blev så mkt klokare av det svaret men iaf. Hon frågade om jag hade tattueringar men sa sedan eller det ser jag ju att du har, sen sa hon men piercingar har du inga va? Jag vände snabbt och argt huvudet mot henne och sa ja ser du inte det? hade då fem väl synliga piercinga i ansiktet som hon hade missat. efter det kommer jag inte ihåg mer frågor, sedan sa hon till mig att jag var tvungen att sätta mig upp för att läkaren skulle kunna lägga bedövningen.
Mitt enda svar på det var Nej! sedan är allt svart igen, efter ett tag öppnar läkaren dörren säger men det är ju redan försent hon ska föda nu, sedan vänder han sig om och går, Ännu en gång får jag en blackout av smärtan. Som jag nämnde tidigare så kunde jag verkligen inte kissa för allt låste sig men nu äntligen så kissade jag lite varje värka jag fick för jag krampade ihop som en liten boll och kunde inte räta mig hur mkt jag än försökte.
Hade en sån där stor skit snygg tant blöja på mig ifall vattnet skulle gå och barnmorskan sa, du sara det är rätt blött här har du kännt om vattnet gått,  Då svarade jag lite generad nej jag kissade ner mig, sen försvinner jag in i mörkret igen. Dom undersöker mig igen och känner att jag är tio centimeter öppen (har alltså öppnat mig alla dessa centimeter på knappt tre timmar så dom tyckte att det inte var konstigt att jag hade så ont)
Dom var lite chokade över att det gått så snabbt men bad mig lägga mig på rygg för nu var det dags att krysta, ännu en gång är mitt enda svar Nej! då bad dom mig att lägga upp mitt ena ben i en sån ställning dom har för ben på gynstolar så skulle jag få ligga kvar på sidan och föda, ännu en gång svara jag bara Nej! sen får jag åter en blackout. Nästa sak jag kommer ihåg är att dom säger att jag ska krysta och jag har benet i ställningen, jonny har berättat efteråt att dom tvingat upp mitt ben ändå. Jag krystar en gång och sen känns allt som en enda lång värk, Barnmorksan skäller för att jag andas aldeles för fort men jag kunde inte hjälpa det för det gjorde så ont hela tiden. Helt plötsligt säger hon men sara du måste krysta nu du har en värk (det hade jag inte ens kännt det gjorde lika ont hela tiden) Sen skriker hon helt hysteriskt (lät det som i mina öron) men sara sluta, nu har du ingen värk längre nu får du inte krysta. Sen försvinner jag för några sekunder igen. Barnmorskan säger då Sara en gång till så är den ute sen (yeah right tänker jag eftersom jag inte ens kände att huvudet var ute pga smärtan) krystar en gång till och mkt riktigt det kom ingen bebis, det enda jag kunde tänka var den jävlen ljög för mig. Så säger hon exakt likadant en gång till och jag tänker den lätte går jag inte på en gång till. Men hon ljög inte den gången för ut kom min lilla älskling. Dom frågar jonny om han hann se vad det var? Ja säger jonny och jag tittar på honom, inget svar dom frågar en gånt till och får bara ett ja till svar igen. Så frågar dom vad var det då, det enda svaret dom får är ja. jag blev sur för jag ville ju veta om det var en pojke eller flicka,  Då får jag upp min älskling på magen och barnmorskan säger det är en flicka. Min lilla Arabelle säger jag och tittar på jonny och han nickar och säger ja det syns att det är en Arabelle. Sen skulle dom ta provet i navelsträngen och det sprutade blod över oss allihop.

Jonny klippte navelsträngen och sen mös vi medans dom bytta dom dyngsura lakanen med mig kvar i sängen.
tio minuter efter att Arabelle föddes var jag tvungen att gå och kissa så jag passade på att springa ut och ringa mamma, Hej svarar hon lite nervöst eftersom jag ringer från jonnys mobil, hej säger jag.
Jaha är det bara du har det inte hänt nått än frågar hon? Jo då du har blvit mormor det är en Arabelle och hon är världens finaste, Va? redan svara mamma. Ja, då kom alla hundra frågor: hur ser hon ut? har hon hår? hur mkt väger hon? hur lång är hon? jag svarar då att hon är världens finaste lilla flicka med massa mörkbrunt hår.
Men dom har inte hunnit väga och mäta henne än det är bara en kvart sen hon föddes. Ännu en gång får jag världens utskällning av min mamma, men sara du får inte ha mobilen på där inne, jag svara men det har jag inte jag gick ut. Va??? är du helt störd gå in och lägg dig du ska inte va uppe och springa tänk om du svimmar gå och lägg dig människa, men jag var skit pigg och förklarade att jag mår toppen det gick hur bra som helst. Sedan la vi på och jag ringde pappa där var det inte lika många frågor bara massa grattis och vi längtar efter att få se henne.
efter det gick jag in igen och så mös vi med lill fisen och fikade.

 Det var helt fantastiskt även om jag har rätt mkt blackouts och aldrig känt en sån otrolig smärta förr så gick det ju rätt fort, hoppas nästa gång är lika lätt som denna, och att det går lika fort, för även om det gjorde nått så sjukt ont så tar jag hellre den smärtan än att gå med värkar i flera dagar. Blev väldigt långt nu men om det är någon som orkat läsa hela min förlossningsberättelse så vill jag bara tacka för att jag fick dela med mig av den och så slänger jag med en bild på när pluttan är tio minuter gammal.