I måndags när Arabelle tog sina blodprover var hon hur lugn som helst, enda gången hon blev ledsen var när hon upptäckte att hon blev smutsig på handen. Hennes händer får absolut inte bli smutsiga, redan innan hon lärt sig gå satt hon och plockade bort sandkorn för sandkorn från sina små händer om hon lekt i sandlådan. När hon sen märkte att det tog för lång tid blev hon ledsen och senare har hon börjat be om hjälp om hon inte får bort smutsen själv, tårarna är alltid nära när det gått så långt att hon måste be om hjälp.

Men på barnmottagningen var det inga prover, undersökningar eller något sånt. Det enda vi skulle göra var att åka dit och få höra reslutatet av provsvaren, innan vi träffade läkaren kom en sköterska för att ta hennes vikt och längd. Då brast Bella ut i gråt, riktigt lilleskutt tårar som flög åt alla håll. Hon skulle absolut inte stå på vågen och än mindre mot väggen för att mätas, det blev tillslut en riktig kamp där inne för att få någorlunda rätt svar. Det räckte inte att jag och sköterskan mätte och vägde oss det lugnade henne inte alls så tillslut var det upp på vågen i tre sekunder och vi han skymta vad hon vägde och sen fick vi hålla fast henne mot väggen.

I efterhand gillar jag inte alls att jag ska behöva tvinga mitt barn till detta när hon inte ens skulle undersökas, klart jag inte gillade det när jag gjorde det heller men jag antog att det var nödvändigt vilket det i efterhand visat sig att det absolut inte var. Förstår faktiskt inte varför vår tid inte avbokades och vi tog svaren på telefon, stackars mammas lilla pedant.

Arabelle kör båt i väntrummet på barnmottagningen