I morse kom det tredje anfallet på ungefär tolv timmar, denna gången var det ett stort. Efter att ha tryckt i mig piller och härdat ut i en timme fick jag väcka Jonny och be honom ringa 112, det gick inte och även denna gången lipade jag som om jag vore tre år. Jag gråter inte! Inte över smärta, jag är ingen person som gör det men anfallen får mig verkligen till bristningsgränsen och jag kan inte göra något.

Efter att han pratat med larmoperatören i en kvart ungefär klingade anfallet av och jag bad om att få stanna hemma istället för att åka ambulans, jag ville bara ligga kvar i sängen. Men kvinnan han pratade med sa att vi ska ringa på direkten om det kommer ett till och att det här måste opereras för det går inte ha det så här och det är inte mänskligt, äntligen någon som förstår synd bara att inte hon kan skriva en remiss.

Pratade med vårdecentralen nyss om att jag vill ha en remiss till kirurgen men jag fick inga vettiga svar för min läkare som jag för den delen inte ens träffat för min första läkare slutade är ledig tills på måndag, jag vet att det kommer ta tid innan jag ens får komma på samtalet på ryhov om remissen skickas så jag vill att den skickas nu eftersom tabletterna bara hjälper två av tio gånger. Fan jag vill bara leva ett normalt liv utan att vara livrädd för att få ett anfall dagarna i ända.