Mamma till tre små troll

Mamma: Kan du inte sätta på min låt, med han den där du vet den där som går på radion nu
Jag: Vilken då?
Mamma: Han är mörkhårig
Jag: Men hur går texten?
Mamma: Jag vet inte men han är mörkhårig.
Jag: Nynna melodin då
Mamma: Jag kommer inte ihåg men han är ju mörkhårig!

Jag kan tillägga att vi inte lyssnar på radio hemma och i bilen lyssnar vi på cd, på jobbet är ingen radio på och enda gången jag hör radio alls är när jag går i affärer som har radion på. Men jag satte ta mig fan på rätt låt på första försöket, har ni listat ut vilken det är än? Jag undrar om jag inte är lite synsk eller nått, rätt låt är

Det är fasen inte dåligt av mig att lista ut det när allt jag har att gå på är att han är mörkhårig haha

Eller lilla och lilla, i alla fall nästan 15kg mindre än under graviditeten och några kilon under inskrivningsvikten. Så mindre är jag ju och idag är det min dag! 22 Hela år, vart tog tiden vägen egentligen? Tror inte det blir någon frukost på sängen idag eftersom Jonny måste åka till jobbet när jag går upp sen men jag och en arbetskamrat firade med lite glass efter tolvslaget, trevligt och gott.

Vi tog en bild på flickorna i familjen igår förresten och jag tycker faktiskt den blev bra, synd bara att Jadie vände bort huvudet precis när bilden togs men vad gör det om hundra år.

Trevligt sällskap och fin fina presenter haha, nej men sällskapet var viktigast (försöker lura i er att jag faktiskt är vuxen och inte alls sliter upp alla mina paket som om jag vore sex år). Mitt i kalaset ringde det från jobbet så jag ska strax ner dit och spendera min natt där, kommer säkert vara helt otroligt trött framåt morgonen men det blir goa extra pengar i plånboken.

Måste bara dela med mig utav Jonnys status uppdatering på fb idag, hemskt som jag är så mår jag lite extra bra när han mår dåligt idag mohahahah

Bella kom springandes med den här när vi var hos mamma sist och tjoade Moffa gilla banan! Oh ja en viss likhet kan jag nog se haha

Barnen har varit riktigt intensiva idag (vi använder det ordet istället för något annat mindre trevligt), kastat saker, bråkat, trotsat och varit almänt jobbiga helt enkelt. Mat, leksaker, kläder och papper i hela lägenheten, helt otroligt hur två så små människor kan ställa till det så hemskt. Och det räcker ju inte där heller, det är inte bara barnen som bråkar med oss förstår ni.

Jonny började jobba klockan sex i morse men stackarn fick springa ner till jobbet eftersom bilen inte gick igång, batteriet var totalt urladdat! Nått tjofräs till fläkten har tydligen hängt sig så den står på hela tiden även när bilen är avstängd, men nu är batteriet laddat och urkopplat så det inte laddas ur igen. Sen blir det till att köpa en ny tjofräs mojäng så vi slipper koppla på och av batteriet hela tiden, det sista vi behöver just nu är oväntade utgifter även om det så skulle röra sig om en femma.

Skulle in och kissa för en liten stund sen och upptäcker till min förskräckelse att något utav barnen har dragit ut en hel rulle toapapper och tyckt det var en jätte bra idé att stoppa det i toastolen och sen spola, hallå översvämning! Så nu ska snart dyka ner med händerna i toastolen och moppa golvet, älskar mina barn lite extra mycket idag...

Mormor Bittan och morfar Rolle är här, det är därför jag inte uppdaterat under dagen. Alla i familjen utom Harley är nyklippta nu, härligt att känna sig lite extra fin. Nu blir det lite kaffe och efter det ska mormor slänga i lite färg i håret på mig.

Far och son hade nog en jobbig dag i förrgår, Jonny sitter faktiskt och sover med ögonen halvt om halvt öppna haha. Tur det var i soffan denna gången iaf...

Sitter med hela magen full med mumsig mat och nu har mormor dukat fram fika med, vet inte om jag kommer lyckas ta mig hem igen för risken finns att jag aldrig mer kommer kunna resa mig ur soffan.

Det var väldigt tungt att skriva det här inlägget, fick stoppa flera gånger för att andas och funderade både en och två gånger på att bara radera det. Bloggen är mitt sätt att ventilera mig på men jag kan ärligt säga att just det här var inget jag ville skriva om då jag känner mig så misslyckad, dålig, värdelös ja jag känner mig skit kass, men jag behöver ventilera mig.

Till att börja med kan jag säga att det är inte jag och Jonny som har problem i vårt förhållande, insåg att texten jag publicerade igår kunde få det att låta som det. Däremot är det ett problem som tär på hela familjen, jag får ångest och skuldkänslor bara jag tänker på det här.

Mitt kära lilla barn som jag älskar över allt annat på jorden (tro aldrig något annat!) gör tyvärr att jag gått ner mig i en svacka, min älskade lilla Jadie. Världens gladaste, goaste barn. Det är hon verkligen, har aldrig träffat ett annat barn med en sådan glädje. Hon ler med hela kroppen och är så otroligt älskvärd min lilla höna. Men hon kan konsten att driva mig till vansinne både en och två gånger om dagen.

Många tror att jag överdriver när jag säger att hon aldrig tar ett nej, och jag håller med. Det låter inte klokt och visst måste hon ha lyssnat någon gång? Men nej aldrig aldrig någonsin. Hur och vad vi än gör så går det inte få henne att lyssna, jag har testat att prata lungt med henne och förklara att mamma blir ledsen när hon gör så här. Jag har testat att skälla på henne, testat att ge henne en time-out på sitt rum och jag har till och med testat att snärta till henne över fingrarna för att markera att det är inte okej att göra så här men inget fungerar.

Vad gör hon nu då undrar ni säkert och sitter och suckar högt och säger trotsålder för er själva, jo hon tar sönder saker och skrattar. Hittar på saker hon inte får och skrattar, slåss och skrattar. Och visst låter det som vanligt trots men detta händer dagligen hela dagarna och har alltid gjort det, det är inget som kommit i samband med min graviditet med Harley eller hans födelse. Så här har vi det dagligen och har alltid haft det, det är inget som kommer periodvis och går över det bara är så här. och hon gör det om och om igen tills man är så nära bristningsgränsen att det enda som finns att ta till är tårar.

Igår kommer jag inte ens ihåg hur många lavetter jag fick av henne, det var för många för att räkna. Flertalet gånger tog hon även sats och sparkade mig allt vad hon kunde i ryggen, jag vet att hon bara är ett litet barn men hon är väldigt stark och det gör ont. Inte bara den fysiska smärtan men även den psykiska av att hon aldrig slutar och bara skrattar när vi säger åt henne att sluta, det är hemskt att säga det men min dotter bryter ner mig. Igår när jag var själv hemma med barnen för Jonny jobbade kunde jag inte annat än att gråta för det blev för många slag och för mycket trots.

Jadie skrattar som vanligt både när jag gråter, ber henne sluta och skäller på henne. Och vi har stått ut länge med det här, vi härdar ut och har väl på något sätt lärt oss hantera det. Accepterat att det är så här, men jag orkar inte acceptera det längre. Hade det varit en vuxen människa hade jag aldrig gjort det och i ärlighetens namn ska ingen behöva ha det så här, önskar ingen det här.

På något sätt känns det så uträknat från hennes sida, det låter helt otroligt och sjukt men hon gör det bara mot mig och Jonny. Hon gör det i alla fall inte till den grad mot andra som hon gör det mot oss, det är lätt för folk att säga att det är så här barn är och att vi överdriver eftersom det aldrig är lika illa när andra är med. De flesta ser ju bara härliga Jadie, den sidan som är aldeles underbar och den sidan som gjort att vi accepterat det här så länge. Men tänk er själva att bli slagna upprepade gånger varenda dag, nästan hånade för det är så det känns när hon bara skrattar en rakt upp i ansiktet när man säger till henne att sluta.

Det är klart att hon och Bella slåss ibland med men det är "vanligt" syskonbråk där det är lika mycket bådas fel, Harley är hon väldigt mån om och har aldrig lagt ett finger på honom. Ibland klappar hon lite för hårt eller så där men hon är bara 20 månader så det är sånt jag räknar med, det är aldrig det här elaka mot dom som det är mot oss.

Jag har full förståelse för om folk tycker jag är helt sinnessjuk som känner så här för det låter knappt vettigt, men det bryter verkligen ner mig och det är verkligen så här vi har det varje dag. Men även att det är så här hade jag aldrig velat byta bort min lilla trollunge mot vilket annat lungt barn som helst, jag älskar henne mer än ord kan beskriva och vad hon än gör kommer det aldrig att förändras.

Det här tär på oss allihop och vi behöver proffesionell hjälp, det är något jag har insett nu men jag borde gjort det för länge sen. Jag och Jonny behöver rätt verktyg för att hantera hennes betende men vi behöver också veta vad det är som hon inte mår bra av, jag kan inte tänka mig att hon bara är sån här. Något mår hon säkert dåligt över och vi behöver veta vad så vi kan förändra det så hon med får må bra, jag har ingen aning om det är en barnpsykolog vi behöver gå till, läkare eller något annat men på torsdag ska vi till bvc och då ska jag fråga sköterskan vart vi ska vända oss.

Jag anser att jag är en ganska stark person, jag kan hantera det mesta utan att det bryter ner mig men inte längre. Det är otroligt jobbigt för mig att säga högt att jag inte klarar det här på egen hand, jag lider hellre i det tysta än att be om hjälp så det här är riktigt svårt för mig och ett stort steg att ta. Jag känner mig så misslyckad som inte fixar det här, som inte förstår vad som är fel och som inte kan lösa det. Det känns som att det är mitt fel att det är så här, har jag gjort något för att det ska bli så här?

Många runt omkring viftar bort det här eller skämtar om det, och visst är det lätt att göra det. Jag har gjort det länge, aldeles för länge men jag undrar om andra skulle skämta om det när dom levt med det här ett tag. Jag kan inte låta bli att känna mig bitter över att det bara blir bortviftat dom gångerna vi faktiskt tar upp hur det är, bitter över att ingen ser på riktigt hur mycket det här tär på hela familjen och hur dåligt jag faktiskt mår över detta. Självklart är det upp till mig att ta tag i det och be om hjälp men är det verkligen så att ingen sett hur lite energi jag har nu för tiden, att ingen sett hur få stunder det är som jag är riktigt riktigt glad numera. Jag vill vara glad igen och njuta av livet, inte bara trött och visa upp falska leenden, skojja om saker som för mig är allvarliga och inte alls roliga.

Jag anser som sagt att jag är en ganska stark person, ibland lite för stark. Det här är otroligt jobbigt för mig och ett jätte stort steg att ta, det här är inget jag känner bara för att jag är lite extra trött just nu. Det här är vad jag känner och har gjort ett bra tag, Jonny håller med mig om att vi behöver hjälp med det här. Vi behöver hjälp hela familjen. För även om jag hatar att erkänna att jag inte klarar det här själv och att jag har misslyckats någonstans så är jag stark nog att ta det här steget, stark nog att se att ingen i vår familj mår bra av det här.

Om någon nu känner för att tala om för mig hur värdelös jag är, vilken dålig mamma jag är eller att jag är totalt misslyckad så ber jag er att hålla det för er själva. Om det inte framkommit av texten tidigare så är jag riktigt bra på att tala om det för mig själv ändå.

Det är lustigt egentligen, den som får mig att må så här dåligt är exakt samma person som får mig att orka det är exakt samma peron som får mig att känna en sån livsglädje så hjärtat nästan svämmar över av kärlek...

♥Mammas älskade lilla hjära vad är det som är fel?♥

Himla tur att jag var på så bra humör idag, har nämligen flängt runt på både det ena och det andra idag. Började med efterkontrollen hos min barnmorska, egentligen behöver jag verkligen inte gå på någon efterkontroll men jag ville träffa M igen eftersom vi aldrig hann med en sista kontroll innan Harley föddes. Var lite ledsen över att hon skulle sluta men hon kommer tillbaka om ett år igen så det blir perfekt, sa till Jonny att vi får planera efter det nu då och till M att vi ses om ett år igen för då blir det syskon haha. M bara skrattade och sa att jag är så välkommen så.

Efter det fick vi snabba oss upp till sjukhuset för Jadie hade tid hos dietisten, höll på att bli tokig eftersom det var stendött där och receptionen stängde vid 12 på fredagar. Vi hade tid klockan två men det fanns ju ingen där så man kunde anmäla sig, hittade ingen personal alls! Jag till och med gick in på toaletten och larmade men efter att det tjutit i fem minuter utan att någon kom stängde jag av. Kvart över började vi lunka ut för vi hade gett upp, muttrade och svor tyst om idioterna på sjukhuset (dom är inte mina bästa vänner som ni vet) och precis när vi gått ut genom dörren kommer en jätte trevlig tjej och ropar in oss.

Efter dietist besöket åkte vi hem till pappa en stund och drack saft, eller ja barnen drack saft och vi andra kaffe. Hämtade lite mer pensionärs lappar till mig. Det måste ju riktig tantvarning på mig som hämtar pappas bingolotter och spelar varje vecka, har till och med köpt en sån bingopenna så nu kan jag äntligen dotta. Det har jag velat göra i hela mitt liv! Jag vet jag är patetisk men va fasen man ska vara glad för det lilla.

Nu sitter jag och  njuter av hur buden ökar på mina tradera auktioner innan dom tar slut och slänger upp lite nya, jag ska svara på alla era kommentarer jag lovar. Har läst dom men inte riktigt haft tid att svara så det kommer jag lovar, ni tycker väl om mig fast jag är seg?

Vi var inte hemma förrens tolv men det tog emot att åka hem igen fast klockan var så mycket, hade kunnat stanna flera dagar och bara prata. Hatar att vi inte ses så ofta längre jag och min bror (vi var låtsas syskon en gång för länge sen men det känns som vi är syskon ändå), det är ju inte alls långt dit. En timme med bilen så är man där liksom, förhoppningsvis kommer vi ses lite oftare nu igen. Tror det var sex år sen sist nu, visst blir det tjöt på facebook, msn och så vidare men det är ju inte alls samma sak som att ses och få prata "på riktigt".

Barnen var i alla fall riktigt förtjusta i sin morbror Mike, Bella ville inte åka hem alls och Jadie mös i hans famn ordentligt precis innan vi skulle åka. Till och med lilla Harley hade det riktigt gott i hans armar, magknipet kom som vanligt och vad jag och Jonny än gjorde så höll det i sig men så fort han låg hos Mike så somnade han gott utan minsta lilla knorr från honom.

Blev nästan helt tårögd av att se honom med barnen, första gången dom träffades och det bara klickade på en gång. Underbara bror/morbror vi ses snart igen!
♥

Morbror Mike fixar moster Mimmis dreads, långt ifrån klart men fasen vad snyggt det blir!

Precis kommit hem med tre stora påsar med barnkläder till både fickorna och grodan för knappt några pengar alls, jag har sagt det förr och jag säger det igen I Love facebook köp och sälj grupper haha. Nu ska det käkas lite middag sen bär det iväg till Tranås för idag ska barnen få träffa sin morbror för allra första gången, känns helt otroligt kul och jag har längtat länge för det har gått aldeles för lång tid sen vi sågs sist.

Som ni kanske förstår så blir det rätt tyst här inne idag iom det men ikväll kommer vi hem och då händer det grejjer här.

Det lutar åt lax, ja det får det nog fasen bli idag det var ju ett tag sen sist. Men först måste vi handla innan det blir någon mat här hemma, vi har ju ingen potatis kvar! Jag har lite panik över att klockan är halv tre och det här är mitt första inlägg för dagen men barnen är väldigt intensiva idag, det räcker med att säga så. Vi leker busar och håller igång så jag tror jag får en hjärtattack snart, det är inte tal om att mamma får någon dator tid här inte.

Det är inte lätt att leva med två systrar

Den lille mannen kom hem från jobbet och hade köpt med sig ostbricka, kex och massa goa frukter. Inte nog med det en hel bukett rosor hade han köpt till mig med, undrar vad han vill ha nu? Eller kan det vara som han säger att det bara är för han älskar mig?

Jag hade tänkt lägga upp en tävling nu men eftersom jag har två mindre samarbetsvilliga barn så lyckas jag inte få ihop tävlingsbilden så ni får vänta tills dom lagt sig, mina barn är riktigt odrägliga idag/kväll§§ och jag orkar inte. Bella tjuter för att hon i ens sekunden ska ha välling och när jag strider med henne om att det är alldeles för tidigt att äta välling blir det värre, tillslut ger jag upp och gör välling och vad är problemet då? Jo hon ska inte ha vällingen varm!?! Och efter en stund är den för kall istället. Jadie tjuter för absolut ingenting, sympati gråter och mamman håller på att slita sitt hår och bara längtar efter att pappan ska sluta jobbet och komma hem...

Mina älskade barn...

Det här är min michael jackson docka som jag fick när jag var liten, det finns ett fack i ryggen på honom där man kan sätta i flera olika skivor som han spelar när man trycker på en knapp. Denna dockan har jag tjatat om i en hel evighet men det heter att mamma inte kan hitta den, för några veckor sen fick jag reda på att det inte alls var så.

Hon har gömt den på sitt rum för att Bella ska få leka med den och hon har även lärt Bella att gömma dockan för mig om jag kommer, inte nog med det Jonny visste om detta och har inget sagt till mig. Och dom har mage att kalla mig äckelunge för att min underbara mormor skämmer bort mig, nej mamma det här var taskigt haha.

Förresten tror ni jag fick med dockan hem nu när jag äntligen vet att den finns kvar, nej för den ska Bella ha hos sin mormor.