Förlossningsberättelse Dante

2013-07-11, kl 01:48:31 | Kommentarer: 2 | Direktlänk | Förlossningsberättelser
Dante min fina lilla Dante, förlossningen med dig har definitivt varit den mest händelserika av dom alla. Jag ska försöka få ner alla känslor och ord om hur det gick till dagen du föddes så att du en dag när du blir större kan få höra hur du skrämde livet ur din stackars mamma redan innan du föddes. Jag gör som jag gjort med dina syskons förlossningsberättelser, jag skriver för att jag ska kunna läsa senare och uppleva varenda ögonblick igen.
 
Det här har utan tvekan varit den mest påfrestande graviditet jag varit med om. Både fysiskt och psykiskt...
Min depression i bakgrunden gjorde väl sitt den med men den gräsliga foglossningen och ryggsmärtan som hängt med sen start har fått mig att näst intill tappa förståndet både en och tre gånger, att ta ett skutt ut från balkongen kändes många gånger lockande men trots att de flesta dagarna spenderades med tusentals tårar var det värt varenda sekund. All smärta, alla tårar, allt för dig min ängel.
 
Men lördagen den 6/7 var det äntligen dags, äntligen skulle jag få hålla min lilla loppa i min famn och den jobbiga graviditeten skulle vara över. Trots att det var två veckor tidigare än planerat valde läkarna att ge mig en igångsättning eftersom smärtan var näst intill outhärdlig, smärtstillande hjälpte inte, sömnen var obefintlig och jag kunde knappt ta mig ur lägenheten. Att lyfta mina trollungar var helt uteslutet, det gick bara inte. Det hände ibland ändå, vilken mamma kan neka sitt gråtade barn att bli upplyft och tröstad? Jag kan det inte i alla fall men jisses vad det kändes i varenda millimeter av kroppen när jag hade gjort det.
 
Vi kom in till förlossningen klockan 09 på morgonen precis som det var bestämt, efter en snabb ctg kurva och undersökning kom vi fram till att mitt blodtryck fortfarande låg lite högt som det gjort de sista veckorna, att lilla loppan mådde bra och att jag var 3 cm öppen. Efter det fick vi vänta, vi gick ut och flyttade bilen, hämtade bb väskan och han till och med åka och äta och fylla på energi. Så blev det äntligen vår tur, det skulle vara smidigt att bara spräcka fosterhinnan och ta vattnet som det heter eftersom jag ändå var öppen. Riktigt så smidigt gick det inte i alla fall...
 
Klockan 13:00 tar barnmorskan vattnet, men istället för att ta bort sin hand håller hon kvar den inne i mig samtidigt som hon dubbellarmar. Plötsligt är det fyra personer i rummet, jag förstår ingenting men hör henne be en annan barnmorska ringa efter läkaren. Strax är han där med, hela rummet är fyllt och jag förstår fortfarande ingenting. Dom tippar sängen så jag ligger lägre med huvudändan än med underkroppen, jag hör inte riktigt vad dom säger, är chockad över hela situationen och hör bara enstaka ord. "någonting på huvudet", "kjejsarsnitt"...
 
I mitt huvud hinner jag tänka tumör eller liknande, jag hinner även tänka att jag inte alls ska föda med kjejsarsnitt, jag undrar vad lilla loppan har på huvudet, mår lilla loppan bra? vad händer egentligen? Jag hör att dom säger till mig att dom måste ta prover på mig om det blir kjejsarsnitt, barnmorskan har fortfarande kvar handen inne i mig, det har nu passerat flera minuter och det känns som timmar men några få sekunder på samma gång.
 
Jag får förklarat för mig att lilla loppan har handen ovanför huvudet, att om den inte försvinner så blir det kjejsarsnitt. Barnmorskan kände tydligen hur den flyttades bort när sängen tippades men vågade inte ta bort handen förrens läkaren kom och undersökte, men visst var det så en liten liten superman låg i magen med handen ovanför huvudet. Nu hade lilla loppan flyttat på den men eftersom huvudet inte sjunkit ner fick jag inte röra på mig, jag var tvungen att få värkar så det sjönk ner och "täppte igen" så den lilla handen inte kunde leta sig dit igen.
 
Den bästa smärtlindringen jag vet igenom värkarna är att vara uppe och röra på mig men det gick ju inte nu, jag som skulle försöka helt utan smärtlindring den här gången. Det var riktigt jobbigt att bara ligga där, stilla, på rygg. Värkarna var inte så farliga men jag ville upp och stå, röra mig men vid undersökningarna visade det sig att huvudet fortfarande stod högt. Lilla loppan mådde bra i alla fall vilket ju faktiskt var det enda viktiga ändå, personalen tog beslutet om att sätta in värkstimulerande dropp för att få lite skjuts på värkarna så jag kunde få ställa mig upp någon gång. Usch detta hemska dropp som jag fasat så för, allt blir så mycket mer intensivt med droppet. Jag förlorar kontrollen på ett sätt jag inte alls tycker om, smärtan blir värre men det var ju för att jag skulle kunna röra på mig.
 
14:30 påbörjas droppet och sakta men säkert börjar värkarna bli värre, enligt journalen har jag etablerade värkar från och med 15:00. Men huvudet sjunker inte, istället ligger jag där och smärtan blir värre och värre, svårare att hantera men jag andas och håller ut. Så äntligen klockan 16 får jag klartecken från läkaren att resa på mig för huvudet har äntligen sjunkt ner och "täppt igen" så den lilla handen inte kan nästla sig dit igen. I samma veva kommer Michelle, vi var osäkra på om hon skulle hinna den här gången men det gjorde hon till vår stora lycka. Michella har varit ett stort stöd för både mig och Jonny under förlossningarna och jag har svårt att tänka mig en förlossning utan henne, det känns så bra att ha henne där.
 
Värkarna blir värre trots att jag får röra på mig, jag kör med både Michelle och Jonny vid det här laget. Jonny fläktar för glatta livet med en solfjäder för jag höll på att dö av värmeslag och Michelle får hämta vatten och MER åt mig så jag inte törstar ihjäl, tillslut ger jag upp och ber om smärtlindring. Egentligen spelar det ingen roll, men jag har drömt så länge om att få föda utan smärtlindring. Varför vet jag inte, en förlossning är en förlossning vare sig man har det eller inte. Jag känner att jag inte längre klarar av att stå eller gå runt och får lägga mig ner igen, ber om akupunktur och får vänta på att en barnmorska från bb ska komma och sätta nålarna. Jag fortsätter att andas under tiden, in genom näsan ut genom munnen...
 
När barnmorskan kommer frågar hon om jag inte vill ha lite lustgas med, jag tackar nej för jag tycker inte alls om den. Strax efter att hon satt nålarna ber jag att få testa ändå, på en låg dos, vi kanske blir kompisar den här gången men bara en låg dos, jag vill inte försvinna eller få en "helikopter fylla" som jag fick när Bella föddes. Det är därför vi inte är kompisar jag och lustgasen, det var så obehagligt.
 
Jag säger ganska snart efter akupunkturen och lustgasen att jag snart behöver krysta, barnmorskan undersöker mig och säger att det inte riktigt är dags än. Det kommer en värk till och den här gången säger jag inte snart, jag säger att jag behöver krysta. Men barnmorskan ber mig hålla emot, det finns en liten kant kvar som måste försvinna annars är risken att den svullnar upp och hindrar bebisen från att komma ut. Jag kämpar med varenda millimeter av kroppen för att inte krysta, jag lyckas nästan genom en hel krystvärk. Nästa kommer inom några sekunder och precis som kroppen ska så krystar den av sig självt och jag kan inte hindra det, inte heller får jag fram ett ord utan trycker bara ner handen under täcket.
 
Michelle ser på mig att det inte går mer, reagerar på att jag trycker ner handen och sliter bort täcket, Jonny skriker att huvudet är påväg och innan barnmorskan hinner reagera har Michelle redan hunnit dubbellarma. Det var en ganska häftig känsla att själv känna med handen när huvudet kom ut, lite panik just i stunden för såhär hade jag inte tänkt mig att det skulle vara. Dom skulle ju vara beredda den här gången eftersom det gick så snabbt med Harley men istället gick det ännu snabbare nu, barnmorskan hinner inte hålla emot alls, jag är osäker på om hon ens han få tag på lilla loppan innan han träffade sängen.
 
Det blev lite panikartat inne i salen när det gick så snabbt, men det gick bra. Ingen tittade på klockan men 16:40 kom undersköterskan in i salen och då var lilla loppan redan ute, så dom bestämde sig för att sätta det som födelsetid i journalen. Den tiden vet vi i alla fall att någon tittade på klockan, det känns som att jag ännu en gång snubblade på mållinjen. Varför vet jag som sagt inte, men det var inte många minuter nålarna han sitta eller som jag han suga i mig gasen. Precis som med Harley känns det som jag gav upp min dröm om en smärtlindringsfri förlossning i onödan för inte var dom där sista minutrarna nödvändiga, men å andra sidan kändes tiden från 16:00 när jag fick ställa mig upp och 16:40 som blev lilla loppans födelsetid som längre än bara 40 minuter.
 
När jag får upp mitt hjärta på bröstet vänder jag mig om och frågar Jonny vad det blev, han svarar bara "du hade rätt igen" med ett leende. "En pojke, en Dante" svarade jag frågande. Det är så lustigt för hela graviditeten har jag trott att lilla loppan var en liten flicka men sista tiden innan förlossningen fick jag en otroligt stark känsla av att det var en pojke istället, varför det plötsligt ändrades vet jag inte men magkänslan om att det istället var en pojke blev otroligt stark och jag till och med drömde att jag födde en liten pojke.
 
I journalerna finns inget klockslag om krystvärkar angivet, med dom andra barnen har jag haft mellan 2-6 minuter så att tiden här var så knapp att den inte han registreras ens är ingen egentlig chock. Jag har helt enkelt turen att föda snabbt, även om jag kan tycka att det kanske går lite väl snabbt ibland.
 
Min fina lilla Dante på 3220g och 48cm, välskapt och fantastisk. En liten superman! Redan vid hinnsvepningen jag fick några dagar innan igångsättningen berättade barnmorskan som gjorde den att du kittlade henne på fingret och hon tyckte det var så häftigt för hon hade aldrig varit med om det, sen den sekunden du föddes ligger du nästan konstant med handen uppe på huvudet. Det är lite din grej antar jag, min lilla lilla superman.
 
Allt avvikande under vad jag bara kan kalla för en väldigt speciell förlossning var dock inte över där, barnmorskan var rädd för att jag hade spruckit eftersom hon inte han hålla emot något alls men när hon skulle undersöka mig fick dom inte igång lampan. Dom försökte med allt möjligt men den ville inte alls, så tillslut fick undersköterskan stå och hålla en ficklampa för att underlätta för barnmorskan. Även här har jag en väldigt tur, inte en enda spricka eller reva. Jag har inte fått det tidigare heller men den här gången han vi ju inte ens med att försöka förhindra det, jag kan bara konstatera att min kropp är väldigt mycket bättre på att föda barn än att bära dom.
 
 
 
 
 

Kommentarer
Från: Em

Vilka kämpar ni är! :)

Svar: Tack :)
Sara

2013-07-13, kl 00:15:27
Från: Michaela

Åh blir helt tårögd! Så fint!<3

Svar: <3
Sara

2013-07-17, kl 23:04:32
URL: http://mammamiichaela.bloggplatsen.se

Kommentera här:

Namn:
Här ofta?

E-mail: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback
Välkommen!

>> Klicka här för att läsa mer om mig. <<