Vi lever och har det bra, semestrar i stuga just nu och idag har vi (alla utom jag och Dante) badat i havet. Vi sprang på en cirkus vid stranden med och Bella bus hittade en mini krabba, Harley har förresten tagit sitt första dopp i havet. Förra året blev det ju ingen semester eftersom vi jobbade som djur för att få ihop det sista till bröllopet så han fick aldrig semestra vid kusten då, nu ska jag återgå till amning och lata dagar igen.
https://cdn2.cdnme.se/1276477/7-3/pic_51f5545fddf2b35b383b41b1.jpg">https://cdn1.cdnme.se/1276477/7-3/pic_51f5545fddf2b35b383b41b1.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/1276477/7-3/pic_51f554ac9606ee1c87de075b.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/1276477/7-3/pic_51f554eb9606ee1c9e72a443.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/1276477/7-3/pic_51f554efe087c32fe05c57fd.jpg" class="image">
Ringde en av hjälpmammorna i amningshjälpen igår och fick några bra tips av henne, bland annat om tillmatningsset så att Dante stimulerar min mjölkproduktion och får all mat via mitt bröst så vi kanske tillslut kan slippa pumpen och tillägg helt. Så idag när vi var på neonatalen för Dantes prover frågade jag om jag kunde få stjäla en sondslang eller två för att göra ett eget.
Varken sjuksköterskan eller undersköterskan hade hört talas om det men när jag förklarade vad det var så tyckte dom det lät som en jätte bra idé och skickade med mig två slangar, jag fick även rådet att göra bröstkompressioner vid amningen plus att jag har beställt amningste som kom idag.
Utöver alla tipsen om vad jag kan göra och bra läsning just nu har jag en egen teori, jag har märkt att min utdrivningsrefleks tar lång tid att få igång och är helt obefintlig på högra bröstet. Kanske kan det vara därför Dante blir arg, somnar eller ger upp ibland vid bröstet. Han kanske inte har ro att vänta så länge och tar ut sig innan mjölken kommer helt när han får kämpa så, frågade om syntocinonspray som ska stimulera det och fick med mig det hem så även det ska testas samt att jag pumpar oftare nu. Vi kör mycket hud mot hud hemma och Dante får snutta vid minsta tecken på att han vill så grannarna har säkert sätt mig springa runt halvnaken med en unge på bröstet ett par gånger nu, hoppas jag inte har traumatiserat stackarna helt haha.
Förövrigt hade Dantes bilirubinvärden tyvärr gått upp igen, dock ligger han fortfarande under solningsgränsen så vi slapp lyckligtvis bli inlagda igen men vi får fortsätta åka in för prover för att se så de inte blir för höga igen. Lilla lilla loppan har fått lämna så många prover och fått utstå så många stick nu, hoppas proverna visar att det gått ner på måndag så vi slipper fler sen.
När Dante var 6 dagar gammal var vi tillbaka på bb-hemvård för andra gången för att kontrollera hans bilirubin värden, de låg högt när vi var där första gången men ändå under solgränsen. Det tar ca 2 timmar innan svaren kommer så vi åkte hem i godan ro, allt flöt på så himla bra här hemma. För första gången har amningen fungerat och jag gick runt som på rosa moln, jag har sörjt så mycket att det inte fungerade med dom andra trollungarna så det var verkligen ren lycka nu när det fungerade och jag kunde inte alls tänka mig att proverna var dåliga.
Efter två timmar ringer barnmorskan och säger att vi måste in till neonatalen omgående för solning, bilirubinvärdet hade skjutit i höjden och låg nu långt över gränsen istället. Ingen av dom andra trollungarna har haft gulsot eller legat på neonatalen så det blev en ny upplevelse för mig med, ny men jobbig.
Dante mådde dock bra och alla påpekade att han var ovanligt pigg för att ha så höga värden, tyvärr skulle han inte fortsätta vara det. När han solat ett tag märkte jag att han inte var samma Dante när det var dags för amning, han orkade inte. Jag pumpade istället men han orkade inte då heller, läkaren tog beslutet att sätta sond på honom och då låste sig allt för mig.
Min älskade lilla loppa som bara låg där och inte vaknade för mat, som inte orkade tutta på mamma när det var dags och som bara fick vara en begränsad tid i min famn under matning. Det var riktigt jobbigt att se, och än mer jobbigt att inte få ha honom i min famn hela tiden. Han har ju spenderat varenda vaken stund hängandes i bröstet på mig och i princip varenda ovaken stund med, den lilla herren har till och sovit i vår säng, nära, aldrig ifrån mamma.
Mjölken som tidigare fanns i överflöd slutade komma och nu fanns knappt en halv måltid till mitt lilla hjärta, att på det behöva väga innan och efter amning gjorde mig ännu mer stressad och amningen blev än mer lidande.
Dagen efter var värdena bra och vi skulle då få åka hem med sonden, som tur var blev han lite piggare så han tog calma flaska och vi fick ta bort sonden. I måndags tog vi nya prover som hade gått upp men som låg långt under gränsen till min glädje så vi slapp bli inlagda igen, i morgon är det dags för prover igen. Stackars Dante har blivit stucken fler gånger än jag orkat räkna med alla prover men jag hoppas på att värdet ligger bra i morgon och att vi kanske slipper fler prover.
Vi kämpar som tokar både Dante och jag med amningen, han har inte kommit tillbaka till att amma ordentligt och mjölken räcker fortfarande inte, men vi tänker inte ge upp! Vi ammar och pumpar och ammar och pumpar, det är väl det vi gör om dagarna just nu. Jag hoppas han ska hitta orken att amma ett helt mål och att min kropp får igång en tillräcklig mjölkproduktion igen, jag vet att mängden man får ut via pump inte alls speglar den mängd man får ut vid amning. Men än orkar han inte fullt ut och blir inte mätt på mig så vi får fortsätta kämpa, jag väntar på amningste nu och ska testa tillmatningsset så han iaf får hela måltiden vid mitt bröst och på så sätt kanske lyckas stimulera mjölkproduktionen att dra igång ordentligt igen.
Det är lite små kaos och lite kämpigt som ni förstår men vi kämpar och alla storasyskonen har välkomnat sin nya lillebror med så mycket kärlek, Bella har dock talat om att när hon blir lite större vill hon gärna ha en till lillasyster med. Vi får se hur det blir med den saken, jag vill gärna ha fler barn men inte nu. Om fem år är det inte helt omöjligt men det får vi ta då, nu vill jag bara njuta av dom underbara trollungarna jag har blivit välsignad med.
Dante min fina lilla Dante, förlossningen med dig har definitivt varit den mest händelserika av dom alla. Jag ska försöka få ner alla känslor och ord om hur det gick till dagen du föddes så att du en dag när du blir större kan få höra hur du skrämde livet ur din stackars mamma redan innan du föddes. Jag gör som jag gjort med dina syskons förlossningsberättelser, jag skriver för att jag ska kunna läsa senare och uppleva varenda ögonblick igen.
Det här har utan tvekan varit den mest påfrestande graviditet jag varit med om. Både fysiskt och psykiskt...
Min depression i bakgrunden gjorde väl sitt den med men den gräsliga foglossningen och ryggsmärtan som hängt med sen start har fått mig att näst intill tappa förståndet både en och tre gånger, att ta ett skutt ut från balkongen kändes många gånger lockande men trots att de flesta dagarna spenderades med tusentals tårar var det värt varenda sekund. All smärta, alla tårar, allt för dig min ängel.
Men lördagen den 6/7 var det äntligen dags, äntligen skulle jag få hålla min lilla loppa i min famn och den jobbiga graviditeten skulle vara över. Trots att det var två veckor tidigare än planerat valde läkarna att ge mig en igångsättning eftersom smärtan var näst intill outhärdlig, smärtstillande hjälpte inte, sömnen var obefintlig och jag kunde knappt ta mig ur lägenheten. Att lyfta mina trollungar var helt uteslutet, det gick bara inte. Det hände ibland ändå, vilken mamma kan neka sitt gråtade barn att bli upplyft och tröstad? Jag kan det inte i alla fall men jisses vad det kändes i varenda millimeter av kroppen när jag hade gjort det.
Vi kom in till förlossningen klockan 09 på morgonen precis som det var bestämt, efter en snabb ctg kurva och undersökning kom vi fram till att mitt blodtryck fortfarande låg lite högt som det gjort de sista veckorna, att lilla loppan mådde bra och att jag var 3 cm öppen. Efter det fick vi vänta, vi gick ut och flyttade bilen, hämtade bb väskan och han till och med åka och äta och fylla på energi. Så blev det äntligen vår tur, det skulle vara smidigt att bara spräcka fosterhinnan och ta vattnet som det heter eftersom jag ändå var öppen. Riktigt så smidigt gick det inte i alla fall...
Klockan 13:00 tar barnmorskan vattnet, men istället för att ta bort sin hand håller hon kvar den inne i mig samtidigt som hon dubbellarmar. Plötsligt är det fyra personer i rummet, jag förstår ingenting men hör henne be en annan barnmorska ringa efter läkaren. Strax är han där med, hela rummet är fyllt och jag förstår fortfarande ingenting. Dom tippar sängen så jag ligger lägre med huvudändan än med underkroppen, jag hör inte riktigt vad dom säger, är chockad över hela situationen och hör bara enstaka ord. "någonting på huvudet", "kjejsarsnitt"...
I mitt huvud hinner jag tänka tumör eller liknande, jag hinner även tänka att jag inte alls ska föda med kjejsarsnitt, jag undrar vad lilla loppan har på huvudet, mår lilla loppan bra? vad händer egentligen? Jag hör att dom säger till mig att dom måste ta prover på mig om det blir kjejsarsnitt, barnmorskan har fortfarande kvar handen inne i mig, det har nu passerat flera minuter och det känns som timmar men några få sekunder på samma gång.
Jag får förklarat för mig att lilla loppan har handen ovanför huvudet, att om den inte försvinner så blir det kjejsarsnitt. Barnmorskan kände tydligen hur den flyttades bort när sängen tippades men vågade inte ta bort handen förrens läkaren kom och undersökte, men visst var det så en liten liten superman låg i magen med handen ovanför huvudet. Nu hade lilla loppan flyttat på den men eftersom huvudet inte sjunkit ner fick jag inte röra på mig, jag var tvungen att få värkar så det sjönk ner och "täppte igen" så den lilla handen inte kunde leta sig dit igen.
Den bästa smärtlindringen jag vet igenom värkarna är att vara uppe och röra på mig men det gick ju inte nu, jag som skulle försöka helt utan smärtlindring den här gången. Det var riktigt jobbigt att bara ligga där, stilla, på rygg. Värkarna var inte så farliga men jag ville upp och stå, röra mig men vid undersökningarna visade det sig att huvudet fortfarande stod högt. Lilla loppan mådde bra i alla fall vilket ju faktiskt var det enda viktiga ändå, personalen tog beslutet om att sätta in värkstimulerande dropp för att få lite skjuts på värkarna så jag kunde få ställa mig upp någon gång. Usch detta hemska dropp som jag fasat så för, allt blir så mycket mer intensivt med droppet. Jag förlorar kontrollen på ett sätt jag inte alls tycker om, smärtan blir värre men det var ju för att jag skulle kunna röra på mig.
14:30 påbörjas droppet och sakta men säkert börjar värkarna bli värre, enligt journalen har jag etablerade värkar från och med 15:00. Men huvudet sjunker inte, istället ligger jag där och smärtan blir värre och värre, svårare att hantera men jag andas och håller ut. Så äntligen klockan 16 får jag klartecken från läkaren att resa på mig för huvudet har äntligen sjunkt ner och "
täppt igen" så den lilla handen inte kan nästla sig dit igen. I samma veva kommer
Michelle, vi var osäkra på om hon skulle hinna den här gången men det gjorde hon till vår stora lycka. Michella har varit ett stort stöd för både mig och Jonny under förlossningarna och jag har svårt att tänka mig en förlossning utan henne, det känns så bra att ha henne där.
Värkarna blir värre trots att jag får röra på mig, jag kör med både Michelle och Jonny vid det här laget. Jonny fläktar för glatta livet med en solfjäder för jag höll på att dö av värmeslag och Michelle får hämta vatten och MER åt mig så jag inte törstar ihjäl, tillslut ger jag upp och ber om smärtlindring. Egentligen spelar det ingen roll, men jag har drömt så länge om att få föda utan smärtlindring. Varför vet jag inte, en förlossning är en förlossning vare sig man har det eller inte. Jag känner att jag inte längre klarar av att stå eller gå runt och får lägga mig ner igen, ber om akupunktur och får vänta på att en barnmorska från bb ska komma och sätta nålarna. Jag fortsätter att andas under tiden, in genom näsan ut genom munnen...
När barnmorskan kommer frågar hon om jag inte vill ha lite lustgas med, jag tackar nej för jag tycker inte alls om den. Strax efter att hon satt nålarna ber jag att få testa ändå, på en låg dos, vi kanske blir kompisar den här gången men bara en låg dos, jag vill inte försvinna eller få en "helikopter fylla" som jag fick när Bella föddes. Det är därför vi inte är kompisar jag och lustgasen, det var så obehagligt.
Jag säger ganska snart efter akupunkturen och lustgasen att jag snart behöver krysta, barnmorskan undersöker mig och säger att det inte riktigt är dags än. Det kommer en värk till och den här gången säger jag inte snart, jag säger att jag behöver krysta. Men barnmorskan ber mig hålla emot, det finns en liten kant kvar som måste försvinna annars är risken att den svullnar upp och hindrar bebisen från att komma ut. Jag kämpar med varenda millimeter av kroppen för att inte krysta, jag lyckas nästan genom en hel krystvärk. Nästa kommer inom några sekunder och precis som kroppen ska så krystar den av sig självt och jag kan inte hindra det, inte heller får jag fram ett ord utan trycker bara ner handen under täcket.
Michelle ser på mig att det inte går mer, reagerar på att jag trycker ner handen och sliter bort täcket, Jonny skriker att huvudet är påväg och innan barnmorskan hinner reagera har Michelle redan hunnit dubbellarma. Det var en ganska häftig känsla att själv känna med handen när huvudet kom ut, lite panik just i stunden för såhär hade jag inte tänkt mig att det skulle vara. Dom skulle ju vara beredda den här gången eftersom det gick så snabbt med Harley men istället gick det ännu snabbare nu, barnmorskan hinner inte hålla emot alls, jag är osäker på om hon ens han få tag på lilla loppan innan han träffade sängen.
Det blev lite panikartat inne i salen när det gick så snabbt, men det gick bra. Ingen tittade på klockan men 16:40 kom undersköterskan in i salen och då var lilla loppan redan ute, så dom bestämde sig för att sätta det som födelsetid i journalen. Den tiden vet vi i alla fall att någon tittade på klockan, det känns som att jag ännu en gång snubblade på mållinjen. Varför vet jag som sagt inte, men det var inte många minuter nålarna han sitta eller som jag han suga i mig gasen. Precis som med Harley känns det som jag gav upp min dröm om en smärtlindringsfri förlossning i onödan för inte var dom där sista minutrarna nödvändiga, men å andra sidan kändes tiden från 16:00 när jag fick ställa mig upp och 16:40 som blev lilla loppans födelsetid som längre än bara 40 minuter.
När jag får upp mitt hjärta på bröstet vänder jag mig om och frågar Jonny vad det blev, han svarar bara "du hade rätt igen" med ett leende. "En pojke, en Dante" svarade jag frågande. Det är så lustigt för hela graviditeten har jag trott att lilla loppan var en liten flicka men sista tiden innan förlossningen fick jag en otroligt stark känsla av att det var en pojke istället, varför det plötsligt ändrades vet jag inte men magkänslan om att det istället var en pojke blev otroligt stark och jag till och med drömde att jag födde en liten pojke.
I journalerna finns inget klockslag om krystvärkar angivet, med dom andra barnen har jag haft mellan 2-6 minuter så att tiden här var så knapp att den inte han registreras ens är ingen egentlig chock. Jag har helt enkelt turen att föda snabbt, även om jag kan tycka att det kanske går lite väl snabbt ibland.
Min fina lilla Dante på 3220g och 48cm, välskapt och fantastisk. En liten superman! Redan vid hinnsvepningen jag fick några dagar innan igångsättningen berättade barnmorskan som gjorde den att du kittlade henne på fingret och hon tyckte det var så häftigt för hon hade aldrig varit med om det, sen den sekunden du föddes ligger du nästan konstant med handen uppe på huvudet. Det är lite din grej antar jag, min lilla lilla superman.
Allt avvikande under vad jag bara kan kalla för en väldigt speciell förlossning var dock inte över där, barnmorskan var rädd för att jag hade spruckit eftersom hon inte han hålla emot något alls men när hon skulle undersöka mig fick dom inte igång lampan. Dom försökte med allt möjligt men den ville inte alls, så tillslut fick undersköterskan stå och hålla en ficklampa för att underlätta för barnmorskan. Även här har jag en väldigt tur, inte en enda spricka eller reva. Jag har inte fått det tidigare heller men den här gången han vi ju inte ens med att försöka förhindra det, jag kan bara konstatera att min kropp är väldigt mycket bättre på att föda barn än att bära dom.