Ja vad har inte hänt egentligen, det var mycket på bara några dagar kan jag tala om men jag är påväg tillbaka. Långsamt men ändå det går åt rätt håll, jag tar det här i korta drag bara för jag orkar inte gå in på det mer än vad jag kommer göra nu.

Det började med att jag fick tillbaka svaret på cellproverna, inte det svaret jag ville ha helt enkelt. Visst man ska inte dra några slutsatser förrens jag varit och tagit ett till prov men paniken kom där och så även tårarna, jag kan inte ha cancer (nej det står inte cancer på papperet men det står cellförändringar och nya prover ska tas och fantasin skenar iväg helt enkelt eftersom det här har varit min största skräck i många många år pga orsaker jag inte vill ta upp här)

Jag har sagt upp mig från mitt ena jobb, det känns skönt men anledningarna till att jag sa upp mig var mindre roliga och ekonomin spökar alltid i bakhuvudet. Nu har jag ju två jobb till men anledningen till att jag hade tre jobb från början var ju att vi måste gå runt! Det var säkert meningen att det skulle bli så här, eftersom jag nu fick ett jobb fem minuter hemifrån som verkar kanon. Men innan jag träffade den chefen var det svårt att njuta av ledigheten.

Jag fick även reda på att jag inte får validera min praktik, ännu en gång kommer ekonomin in i bilden. Fick reda på att praktikplatsen jag skulle få helt plötsligt inte finns med längre så jag får nöja mig med något jag inte vill ha, det går säkert bra men ska jag ha en praktik som är totalt meningslös eftersom jag redan varit där i sex veckor vill jag fan älska det jag gör eftersom jag troligtvis kommer behöva jobba samtidigt som jag har praktik och inte få träffa barnen något alls.

I samma veva stötte jag och Jonny på lite problem i vårt förhållande, det händer aldrig! Men jo nu när det redan är så mycket annat så självklart, jag stötte därför bort honom och sov i nästan två dygn, lipade mina korta vakna stunder och pratade inte alls med honom. Efter det skrev jag ett brev till honom och han ett tillbaka till mig, vi pratade och nu är vårt förhållande bättre än någonsin.

Alla dom här sakerna och andra små grejjer gjorde att jag bröt ihop, Jonny fick tvinga mig att gå upp för att äta för annars hade jag inte ens gjort det, under hela svackan trots att jag inte ens pratade med honom fanns han där mitt ljus, mitt hjärta, mitt allt. Han köpte hem blommor, skrev kärleksfulla små lappar och låg och höll om mig och sa underbara saker trots att jag bara stötte bort honom. Jonny är min klippa, jag har aldrig tvivlat på att jag älskar honom men nu vet jag verkligen att han är rätt person att älska. Tänk att jag snart får stå där i kyrkan och bli hans fru, ni förstår nog inte hur lyckligt lottad jag är.

Det här är i kort drag vad som hände under bara två dagar, två otroligt intensiva och jobbiga dagar. Men dom är över nu och jag kommer sakta tillbaka, tack för era gulliga kommentarer och för att de flesta av er stannade kvar under min svacka♥