I efterhand har jag haft ganska kul åt det här men just för stunden var det skitjobbigt, står på utställningen på bloggminglet och Hannah Graaf frågar mig hur jag mår. Mitt svar? kort och gott ja sen praktiskt taget rusade jag därifrån, Hannah har ingen aning om vem jag är men hon kommer säkert komma ihåg mig som psykot på bloggminglet som inte ville prata och bara var allmänt otrevlig. Som sagt i efterhand har jag skrattat ganska mycket och jag och Annika funderade både en och två gånger på vad hon måste ha tänkt då.

Varför rusade jag iväg då? Jo för det blev för jobbigt helt enkelt, det är nu åtta dagar sen mitt missfall. Åtta dagar sen mitt lilla mirakel lämnade mig och när jag stod där och tittade på Hannahs perfekta lilla mage, ja perfekt så find och rund och alldeles underbar, och plötsligt fick frågan hur jag mådde brast det för mig. Jag fick rusa ut och ta luft och jag kände hur tårarna brände i ögonen på mig, det var ju bara vanligt kallprat Hannah försökte med men det fungerade inte alls för mig. Kombon av den perfekta lilla kulan och just orden "hur mår du?" gick inte alls, så ja Hannah jag är psykot som inte ville prata. Fast det är ju knappast sanning men jag kunde inte stå kvar och böla som en idiot och tömma ur mig alla känslorna, när jag sen hade gått ut och andats en stund och hejdat tårarna kunde jag inte med att gå fram till dig igen. Men ja jag mår bra, tackar som frågar. Hur mår du själv?