Bella har blivit en riktig liten mammagris, det är på den nivån att det börjar bli jobbigt. Jag visste väl egentligen att det skulle bli såhär, ju närme förlossningen vi kommer desto mer mammig blir hon och hon är ju faktiskt i just den åldern nu då hon behöver mycket uppmärksamhet. Bella tar stundvis ett steg bakåt och blir bebis själv igen och vill bli buren överallt och sitta i knäet precis hela tiden, men bara hos mamma.

Idag tog den korta sträckan hem från dagis en halvtimme för att hon ville bli buren och jag måste erkänna att med pyret i magen klarar jag inte att bära hela vägen hem, det känns i ryggen och foglossningarna kommer som ett brev på posten. Fråga mig inte varför hon blir såhär för hon verkar vara riktigt glad åt pyret, kommer ofta och klappar min mage och säger förtjust bebis med världens leende på läpparna. Jag hade förstått om hon var sotis på att det kommer en ny liten bebis men så verkar ju inte fallet vara, men hur gör man nu då? Vi måste ju prata om pyret så det inte kommer som en chock när mamma helt plötsligt kommer hem med en bebis, men sen vill man ju inte tjata heller med tanke på att Bella faktiskt är mer eller mindre bebis själv i sättet nu.

Hur har ni andra mammor/pappor/mormödrar/farmödrar eller vad ni nu kan tänkas vara gjort?
Finns det några bra böcker att köpa och läsa för henne om det dethär med syskon?

I skrivande stund står hon och drar i min arm och säger mamma mysa och försöker för allt hon är värd att klättra upp i mitt knä så det är väl lika bra att mysa nu.